Ett krig som ingen vinner

Peter Kadhammar

Svällande säkerhetsapparater och hemliga mordprogram – Aftonbladets Peter Kadhammar om hur vi kom att leva i ett permanent larmtillstånd

NEW YORK.

En stekhet förmiddag är jag med på en förhandsvisning av minnesplatsen för attentaten den 11 september 2001. Där World Trade Center stod är det två stora hål, skyskrapornas ”fotavtryck”: kvadratiska bassänger som ska ha vattenfall längs sidorna.

Ljudet från vattnet är en viskning, säger den ansvarige för minnesplatsen, Joe Daniels. Han använder många känslosamma ord när han beskriver vad denna plats betyder:

Den mänskliga anden ... hjältedåd ... heliga ... när omständigheterna kräver enas vi och stödjer varandra med oändlig medkänsla ...

Jag ser på bassängernas svarta granit och på balustraderna av brons med namnen på 2 983 dödsoffer stansade i plåten. Men vad är det jag ser?

I sin första videoinspelade kommuniké efter massmorden sa Usama bin Ladin:

– Amerika är nu fyllt av fruktan, från norr till söder, från väst till öst ... Ame­rika kommer aldrig att drömma om, ­känna ­eller smaka på trygghet och säkerhet om inte vi får uppleva trygghet och säker­het i våra länder och kan se det i ­Palestina.

President George W Bush, å andra ­sidan, sa i ett tal till nationen:

– Jakten har börjat på dem som står bakom dessa onda handlingar. Jag har beordrat våra underrättelse- och rättsvårdande myndigheter att finna de ansvariga och ställa dem inför rätta. Vi kommer inte att göra någon skillnad mellan terroristerna som begick dessa handlingar och de som skyddar dem.

Den 11 september 2001 arbetade den unga juristen Hina Shamsi på ett advokatkontor mitt emot World Trade Center. Hon var på väg till jobbet när skyskraporna kollapsade.

– Jag var chockad och skräckslagen, säger hon, och orolig för arbetskamrater och bekanta som arbetade i byggnaderna. Jag kände sorg för offren och deras familjer, och raseri mot terroristerna. Dagen efter attentaten var vi en enad och målmed­veten nation. Vi skulle svara på utmaningen.

Nu arbetar hon på medborgarrättsorganisationen American Civil Liberties Union, ACLU. Hon leder en stab som undersöker vilka medborgerliga fri- och rättigheter som kränkts i den nationella säkerhetens namn.

– Inte kunde vi ana att svaret skulle bli tortyr, riktade mord, internering utan slut i Guantánamo, en säkerhetsapparat som sväller enormt ... Vi lever i ett permanent larmtillstånd.

De lagändringar som kallas Patriot Act har gett myndigheterna svepande möjligheter att snoka i människors privatliv. Den federala polisen FBI, till exempel, kan utfärda så kallade National Security Letters, säkerhetsskrivelser, och kräva in uppgifter om personers bibliotekslån, surfande på nätet, bank­konton, mejl och liknande.

För FBI räcker det med att hänvisa till att uppgifterna är relevanta för att skydda nationen mot terrorism. Vem som undersöks är hemligt, vilka uppgifter som undersöks är också hemligt. Det krävs ingen brottsundersökning, det enda som krävs är att FBI tycker att uppgifterna kan vara intressanta.

FBI har utfärdat tiotusentals säkerhetsskrivelser. Lagen som gör dem möjliga är en gummilag. Men även med dessa extremt lösliga regler har FBI överskridit ­sina befogenheter i 22 procent av fallen. Det visar myndighetens interna kontroller, som dock inte offentliggör vad skrivelserna gäller.

Vi – västvärlden – har vant oss vid att striden riktar sig mot främlingar och länder på avstånd.

Främlingarna kan vara främlingar i ­våra egna länder, till exempel de svenskar av somaliskt ursprung som ­utan att ha möjlighet att överklaga fick ­sina bankkonton låsta och blev ekonomiskt fredlösa. Eller Mehdi Ghezali som utan att anklagas för något brott låstes in på Guantánamo.

Avståndet är geografiskt: Vår säkerhet sägs vara hotad i Centralasien. Men avståndet är också mentalt och socialt: Hur många svenskar känner gemenskap med örebroaren Mehdi Ghezali? Vilken gemenskap känner han med Sverige?

Avståndet speglade sig i hur kriget kom att utvecklas. Med drönare blev det ett tv-spel där USA kunde förgöra sina fiender från ledningscentraler i Florida. Det bidrog till känslan av att konflikten inte kostade något.

Redan vid invasionen av Irak 2003 hörde jag en amerikansk överste säga att detta kunde bli det första kriget i historien som vanns enbart med papper. Han syftade på de flygblad amerikanska plan släppte över Saddam Husseins trupper.

Översten tillade att pengar inte var ­något problem. Det vi behöver köper vi, sa han. Vi har ingen budget.

Men kostnaderna har blivit ohyggliga.

I liv: 150 000 till 200 000 dödsoffer, de flesta civila irakier. I flyktingar: 7,8 miljoner människor. I pengar: kostnaden bara för USA kommer att uppgå till upp emot 4 000 miljarder dollar, om framtida vård av veteraner räknas in.

Tio år efter terrordåden befinner sig USA och stora delar av västvärlden i ett tillstånd av permanent krig. Amerikanska soldater slåss i Irak och Afghanistan, den amerikanska militären mördar fiender i Pakistan, Jemen, Somalia.

Ett litet land som Sverige hakade på när amerikanerna gick in i Afghanistan. Det skulle ju gå så fort, bli så lätt. Tio år senare är vi fortfarande kvar, styrkan har svällt år för år och det enda som kan rädda oss därifrån är att amerikanerna avslutar sitt krig och att vi marscherar ut i svansen på dem, precis som vi marscherade in.

Barack Obama har inte avslutat den förre presidentens mordprogram. Det finns listor – hemliga – upprättade av byråkrater – hemliga – som bestämmer vem som ska dödas. Obama har utvidgat programmet och bland namnen finns nu även en amerikansk medborgare, Anwar ­al-Awlaki, företrädare för al-Qaida i Jemen. Så mycket har läckt ut i media.

Säkerhetsapparaterna och deras mentalitet har börjat leva ett eget liv. Fruktan är vår ständiga följeslagare. Vårt land, Sverige, har inte utsatts för något hot, ingen krigsförklaring, ändå har vi infört mer övervakning, ökade befogenheter åt polisen, fler repressiva lagar.

– Jag säger: Nu behöver vi inte mer. Och om två år kommer polisen med något nytt som behövs, sa Anna-Carin Svensson, biträdande chef på polisenheten på justitiedepartementet, när jag intervjuade henne i våras.

Att försöka beskriva hur världen förändrats sedan den 11 september 2001 är en kamp mot klichéer och nötta uttryck. Det är nästan omöjligt att undvika uttryck som Kafkaartat, nyspråk och Storebror.

Jag skriver om USA men flera exempel jag nämnt är svenska. Ty när USA gick in i ett tillstånd av permanent larmtillstånd gjorde resten av västvärlden samma sak. Vi lät oss svepas med av Bushregimens världsbild och retorik: Antingen är ni med oss eller mot oss.

Sverige sände soldater till Afgha­nistan. Danmark skickade en ubåt för att delta i det olag­liga anfallet på Irak.

Vi stiftade nya lagar. Försvarets radioanstalt (FRA) fiskar efter misstänkta ord i våra mejl. ­Våra mobilsamtal lagras för att kunna kartläggas. Avlyssning får ske av personer som inte är misstänkta för brott, det är ett så kallat preventivt tvångsmedel.

I Göteborg slog sig svartklädda, maskerade poliser med k-pistar in i oskyldiga personers lägenheter. De siktade på en tio­årig pojke och tog honom till polishuset för förhör. En tioårig pojke. Fadern, bördig från Syrien, hade i sin avlyssnade telefon yttrat orden ”sprängande huvudvärk” vilka tolkades som signal om ett kommande terrordåd.

Så länge obehagligheterna blott drabbar främlingarna – i Asien och Afrika, i vårt eget samhälle – kan säkerhetsapparaten svälla och larmtillståndet fortgå.

Hur reagerar vi den dagen polisen slår in dörren till den blonda familjen Svensson därför att pappa sagt något misstänkt i telefonen?

Jag lägger handen på den varma balustraden av brons och känner de utstansade bokstäverna, namnen på de som förtärdes i lågorna, hoppade från fönstren, krossades under skyskraporna.

bin Ladin och hans män ville förgöra USA:s makt. Ekonomiskt är supermakten på dekis efter tio års krig på kredit. Nationens förhållande till uniformer påminner om Preussens före första världskriget. Här råder samma tro på kriget som metod, samma missbruk av ordet ”patriotism”, samma kult av militären, den enda institution i samhället som inte får ifråga­sättas.

– Vi tänker inte längre på krig som ­något mellan stater där någon kan ge upp och man kan ha en avslutande ceremoni. Kriget har ­blivit ett tillstånd, ett sätt att ­vara, mer än en väpnad konflikt, säger Hina Shamsi.

Amerikanska soldater fann bin Ladin i ett hus i Pakistan i våras. Usama bin Ladin är död.

Men vem vann?