”Jag sparkade Saddam blodig”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-16
NEW YORK. Samir kunde inte tro att den skäggige, smutsige, rädde mannen han just hjälpt till att slita upp ur ett dammigt hål i backen var monstret han fruktat och hatat i hela sitt liv.
– Jag var tvungen sparka honom blodig, säger han.
För fyra år sedan var den irakiske tolken Samir, i dag 38, med och fångade Saddam Hussein.
Han flydde från Irak efter Kuwaitkriget 1991. Efter tre plågsamma år i ett saudiarabiskt flyktingläger kom han till USA.
När hans nya hemland gjorde sig berett att ånyo angripa Irak kontaktade han militären och erbjöd sin hjälp, för att få revansch på regimen som förstört hans liv.
– Den enda uppgift de hade åt mig var som tolk. Jag tog den gärna.
Återvände
I den rollen återvände han, efter 13 år, till Tigris stränder och fick uppleva en kväll som han aldrig hade kunnat drömma om.
Jakten på Saddam hade då pågått i nio månader – utan resultat.
På morgonen den 13 december fick man efter förhör med diktatorns just tillfångatagne livvakt Mohammad Musslit, vad som verkade vara ett ovanligt trovärdigt tips: Saddam skulle befinna sig på en av två gårdar i den lilla byn ad-Dawr, strax utanför Tikrit.
”Operation Red Dawn”
Översten James Hickey fick uppdraget att genomföra ”Operation Red Dawn” samma kväll med en trupp på 600 man. En särskild attackstyrka fick uppdraget att utföra räderna mot de två gårdar där Saddam påstods gömma sig.
De visade sig vara övergivna.
– När det blev bom på bägge gårdarna förlorade jag hoppet, säger James Hickey.
Man bestämde sig dock för att kontrollera även en mindre, till synes obeboelig och mer isolerad gård.
Där hittades två unga män, som senare visade sig vara Saddams kockar och betjänter.
Samir förhörde dem:
– De sa att de inte hade en aning om var Saddam befann sig, men jag förstod att de ljög.
– Jag slog och hotade och skrek åt dem, men inget hjälpte. De vågade inte avslöja var han gömde sig.
Ett hål i backen
Till slut valde man att röja sin uppgiftslämnare och släpade ut den före detta livvakten Mohammad Musslit ur den jeep där han hållits gömd. Sedan Samir hotat även honom pekade han uppgivet mot en plats mitt på gården.
Där, under sanden, fanns en betongplatta och när soldaterna flyttade på den stirrade man rakt ner i vad som alldeles tydligt var en bunker.
– Jag vägrade tro att Saddam gömde sig i ett hål i backen, säger Samir.
– Han var den mäktige man som hade byggt tusen palats åt sig själv.
När de amerikanska soldaterna sköt ner i hålet hördes en ynklig mansstämma från hålan.
– Skjut inte...
Samir beskriver hur en skäggig, smutsig man långsamt sträckte fram sina händer och lät sig slitas upp ur bunkern.
– Jag är Saddam, sa han förskrämt sedan Samir bett honom identifiera sig.
Medan de amerikanska soldaterna jublade satt Samir klentroget i det kalla månskenet och betraktade mannen som bar ansvaret för hans familjs lidande, hans vänners död, hans eget ödelagda liv.
Rädd, skitig och feg
– Det kändes overkligt. Jag har fruktat och hatat Saddam i hela mitt liv. Nu satt han intill mig, rädd och skitig och feg. Han hade vapen, men vågade inte använda dem. Han bara gav upp.
Samir frågade sin plågoande varför han hade förstört Irak.
– Jag är Saddam, svarade han, och jag är fortfarande Iraks president. Du är bara en förrädare och kan inte tala till mig på det här viset.
Kunde inte stoppa ursinnet
Då brast det för Samir. Innan amerikanerna hann stoppa sin ursinnige tolk hade han sparkat Saddam blodig.
– Jag kunde inte låta bli. Jag måste slå honom. Han har gjort så mycket ont.
Den upprörde tolken fortsatte svära och förbanna när de vandrade tillsammans mot den helikopter som skulle föra förtryckaren till fångenskap.
Men föremålet för ilskan bara stirrade mot en gnistrande stjärna och mumlade:
– Jag är Saddam...