Peter Kadhammar: Vi vet allt om katastrofen men kan inte hjälpa

Peter Kadhammar

PORT-AU-PRINCE. I sju dagar har Polynice Muslene legat på en parkeringsplats, de första dagarna med brutet ben och ingen vård, de senaste med gipsat ben men ingen hjälp.

Hon är inte ensam. Runt henne finns några hundra andra hem­lösa från grannskapet och i hela staden. 50?000? 200?000?

Ändå kan Polynice skatta sig lycklig där hon ligger på en trasig skumgummimadrass med skitigt lakan. Klockan 16.48 förra tisdagen kokade hon bönor med ris hemma i familjens lägenhet på Rue Bergerach när huset kollapsade och taket rasade över henne.

Hon var ensam i köket med dottern Paul Junie, 13. Pojkarna var ute och maken arbetade med familjens trädgårdsland utanför stan.

Hon minns inget, säger hon, det blev svart och hon vaknade först när grannarna drog henne ut ur ruinen. Paul Junie säger att det blev svart i håligheten och hon hörde hur modern skrek på Jesus, Jesus, men det kan som sagt inte Polynice minnas.

–?De tog oss hit och la oss här, säger hon.

Paul Junie sitter bredvid henne med skrapsår på benen och ett sår i huvudet. Bredvid Paul Junie ligger Polynices svägerska Alexandra. Hon har också ett gipsat ben.

Runt dem surrar det av liv, ett stympat liv. Där ligger en man, Lambert Roosevelt, 36, med brutet ben och bruten arm. Där får en annan man, Josef, håret rakat och frisören tar det försiktigt för han har en ful bula och sår på huvudet.

Där ligger ett spädbarn och tittar med stora, mörka ögon. Där kokar en kvinna potatis. Där står några män i en klunga och pratar. En kvinna visar kartongbiten hon använder som golv och madrass.

Att tala med dem känns overkligt därför att jag känner deras historier så väl. Vi har ju kunnat se dessa människor på teve i en vecka nu. De skadade. De döda. De hemlösa. Det går utmärkt att skildra dem med bilder och ljud i realtid.

Hela världen har rest sig och sagt att vi ska hjälpa. Insamlingar pågår. Regeringar lovar bidrag. USA utlovar ”ledarskap”.

Och ändå ligger Poynice på den smutsiga skumgummimadrassen. Någon har spänt ett blommigt lakan över henne i lilaträdets grenar. Hon säger:

–?Det har regnat varje dag och jag blir blöt när jag ligger här.

Hon försöker ändra ställning och grimaserar av smärta. En dunge av armar sträcks mot henne och hjälper henne att komma upp en bit.

Där hon ligger är hon en motvillig symbol för en märklig motsägelse. Vi vet snart allt om katastrofen som drabbade Polynice. I stort sett var som helst på jorden kan vi titta på henne i realtid om någon skulle bry sig om att sätta upp en kamera med satellittelefon på denna befolkade parkeringsplats.

Men vi kan inte få fram hjälp till henne.

Hon är en illustration till att vi trots all fantastisk teknik och all kunskap inte kan upphäva naturens lagar. Hur många plan vi än skickar är flygplatsen ändå för liten. Även om all världens last­bilar skeppas till grannlandet Dominikanska republiken är vägen på denna sida gränsen ändå smal och sönderkörd.

Sedan jordbävningen har Polynice fått ett paket kex från FN:s World food program.

Människorna på parkeringsplatsen är hänvisade till varandra. När Polynice hade legat med brutet ben i tre dagar bar några av dem henne till ett sjukhus i närheten som åter kunde ta emot patienter.

–?Hon hjälpte mig, säger Polynice och pekar på en kvinna. Och han. Och han.

De kommer fram och vill berätta sina historier. En kvinna har mist sin syster. En annan två söner. En präst visar en handskriven lista över församlingsmedlemmar som blivit hemlösa.

Om Polynice illustrerar vår maktlöshet i all vår kunskap och tekniska styrka, visar dessa människor något ännu märkligare: Hur de kan upprätthålla sin värdighet under värsta tänkbara förhållanden.

Ingen tigger.

Ingen är aggressiv. De tackar för att vi intresserar oss för dem.