Den här gången tar rättsstaten sitt ansvar
JÖNKÖPING. Den förfärliga dödsmisshandeln av uteliggaren Gica utmynnar i en mycket ovanlig juridisk lösning.
Det är nödvändigt, ty i en rättsstat är det inte polisen som ska avkunna dom.
Att det är domstol som fattar beslut i skuldfrågan i brottmål må låta som en självklar ordning, men det är inte alltid så noga med den saken då barn misstänks.
Ta bara fallet Kevin, där poliser förhörde två små pojkar under former som påminner om tortyr och sedan meddelade att ärendet var uppklarat utan besvärande inblandning av vare sig domare eller försvarsadvokat.
En gråmulen måndag i november i en gråmulen sal i polishuset i Jönköping visade åklagare Linda Schön i ord och handling att staten har lärt sig och utvecklats och inte tänker begå samma grova misstag som den gången.
Utredningen krig dödsmisshandeln av en hemlös man i Huskvarna sent i somras är klar och det var dags att lägga fram slutsatser vid presskonferens. Tv-reportrar justerade sina mikrofoner, fotografer knuffades och åklagarmyndighetens informatör Annika Collin delade ut förhållningsorder.
Barn är misstänkta för brottet, åklagare Schön pratade genomgående om ”16-åringen” och ”14-åringen” och redogjorde tillsammans med kriminalinspektör Maria Blomkvist för tillvägagångssätt och metoder.
Ett hundratal förhör... drygt 100 tekniska beslag... telefontömningar...
Om bevisningen kan två saker sägas. Den ser, vid en första anblick, å ena sidan gedigen ut. Den är å andra sidan inte tillräcklig för att åklagaren med bestämdhet ska våga påstå att detta är ett mord. Åtalet är säkrat med ett andrahandsyrkande, synnerligen grov misshandel och vållande till annans död.
Hur kunde det sluta på detta sätt? Hur kunde två barn, om vi får tro åklagaren, med slag, sparkar och tillhyggen som livboj och vägkon misshandla en medmänniska så grovt att han avled av inre förblödning?
Utredningen saknar svar. Pojkarna erkänner ”viss våldsanvändning”, men har inte velat eller kunnat berätta varför de attackerade mannen. Motiv saknas.
Hatbrott, har det spekulerats i. Inte utan anledning. Det var en uteliggare från ett annat land som slogs ihjäl. Men åklagaren var på presskonferensen tydlig: Belägg för den teorin saknas.
Rättsväsendets uppdrag är dock inte att ge oss förklaringar. Rättsväsendets uppdrag är att reda ut och fastställa ansvar.
I samband med huvudförhandlingen mot 16-åringen sker därför även en så kallad bevistalan mot 14-åringen, som ju ännu inte är straffmyndig.
Det innebär att pojken får komma till tals. Vid sin sida har han en advokat. Domstol fattar beslut i skuldfrågan. Det är som vilken rättegång som helst, med den väsentliga skillnaden att inget straff utdöms.
Denna möjlighet förvägrades de två bröderna som påstods ha dödat Kevin. Många år senare, med en förstörd barndom bakom sig, visade de sig vara oskyldiga.
Kanske kommer hela sanningen om Gicas död till slut fram. Kanske blir frågorna aldrig besvarade. Men den här gången är det i vart fall inte polisen som avkunnar dom.
Den här gången tar rättsstaten sitt ansvar.