Johanna, 52, ”höll masken” på jobbet

Mary Mårtensson

”Höll masken” länge på jobbet - föll sedan ned i djup depression

Trots sin bipolaritet lyckades Johanna Kangas, 52, sköta sitt jobb som säkerhetskontrollant på en flygplats - till för tre år sedan.

Då blev hon sjukskriven för djup depression.

– Att plocka i och ur en diskmaskin är som att jag sprungit maraton, säger hon.

Johanna bor med sin make sedan 32 år och deras 18-årige son i ett hus i Tvärred utanför Borås. Hemmet är hennes värn.

Johanna Kangas har bipolär sjukdom typ 2. Sjukdomen finns i släkten. För tre år sedan sjönk hon ned i en så djup depression att hon inte längre klarade av att arbeta. Då hade Johanna lyckats hålla masken länge.

Hon var utmattad.

– Jag grät, skrek, skakade, svettades, fick panikångestattacker och kunde inte sova, berättar hon.

Sedan dess är hon sjukskriven och är numera sjukpensionär på halvtid. Johanna berättar att hon lider av ”varannan dags ångest”.

– Det känns direkt när jag vaknar upp vad det blir för dag. De dagarna när det är skit, då tänker jag, att i dag är en skitdag. I morgon kanske det är bättre.

Bra dag utan ångest

Då ligger hon kvar i sängen och tittar på film. Det tvingar henne att fokusera på något utanför sig själv.

– Om jag inte har ångest, då är det en ”bra” dag. Då brukar jag inte göra någonting mer än att njuta här och nu över att jag inte har ångest.

Det är en sådan bra dag som vi talas vid. Johanna låter lite trött på rösten, men skrattar till några gånger. Jo då, hon kan skratta, trots sin djupa depression.

Johanna berättar om apatin som lamslår henne. Hon som har varit så aktiv tidigare och alltid månat om att sköta hemmet snyggt. Hon orkar inte längre städa, inte sköta hygienen.

– Mitt rum ser ut som Bombay. Det ligger kläder, böcker och papper överallt. Det ser ut som det exploderat.

Tvingar sig själv

Att plocka i och ur en diskmaskin upplever hon som en ansträngning i klass med att springa maraton. Hon tvingar sig själv att göra det. Och tvingar sig själv att laga middag. Efteråt känns det lite bättre, när hon klarat av det.

Johanna psykiska ohälsa startade tidigt. Hon flyttade hemifrån när hon bara var 13 år på grund av dåliga hemförhållanden. Då började hon försörja sig själv som barnflicka varje dag efter skolan. Sedan dess har hon alltid arbetet - som bagare, lagerarbetare, på industri, i strumpfabrik, som kriminalvårdare på häktet och senast som flygplatskontrollant.

Panikångestattackerna började komma vid 13 års ålder. För att dämpa sin ångest drack Johanna alkohol och rökte hasch. Hon skolkade och umgicks med äldre raggare. Hon fick maniska episoder som kunde vara i ett halvår.

Fick diagnos

Vid 19 års ålder fick hon diagnosen depression och fick antidepressiva mediciner som hon ätit sedan dess.

Nästan gång manin drabbade henne var hon 20 år. Då hade hon träffat sin make.

– Då krossade jag nästan hela vår hushållsekonomi. Jag struntade i att betala räkningar och köpte bara en massa skit.

Det pågick under ett år. Johanna hamnade svårt skuldsatt hos kronofogden. När maken fick vetskap så spärrade han kontot för Johanna och städade upp i ekonomin.

I en kurs i DBT - dialektisk beteendeterapi - fick Johanna lära sig handskas med sin ångest och har inte haft någon allvarligt manisk period sedan dess. Om hon vill köpa något har hon lärt sig att tygla sig.

Men det var först för15 år sedan som Johanna fick diagnosen bipolär sjukdom. Detta sedan hon hamnat i en djup depression och vårdades på en sluten psykiatrisk klinik i fyra månader. Hon var så deprimerad att hon inte ens orkade träffa sin då 4-årige son.

– Jag ville inte skrämma honom. Allting gjorde så ont. Jag satt bara och skakade och grät och ville dö.

Sonen ger stöd

När hon fick mediciner mot bipolaritet återkom den normala energin.

Johanna säger att sonen är hennes största stöd.

– Han kallar mig för ”min lilla bipolära mamma”.

Annars orkar Johanna sällan umgås med andra.

– Min man har ett socialt aktivt liv, men jag behöver vara mycket ensam, så jag följer inte med.

Hon går en kurs i sorgearbete där man kan sörja alla möjliga förluster. Hon sörjer många. Hon är även aktiv i ett nätverk för personer med psykisk ohälsa på Facebook.

– Att man inte är ensam om att känna som man gör. att man har stöd, det känns bra.  Den här gruppen har hjälpt mig fruktansvärt mycket. Det är människor som vet vad detta handlar om.

– Varför vill du berätta om dig själv?

– Jag vill att det inte ska vara så tabubelagt som det är med psykisk ohälsa. Att människor ska våga börja prata om det. Och att människor slutar säga ”ryck upp dig”. Det är de värsta orden jag vet att säga till någon med psykisk ohälsa.

– Vad tänker du om framtiden?

– Min förhoppning är ju att jag ska bli bättre, men jag tar en dag i taget, säger Johanna Kangas.