Körde över sin fru fem gånger
Publicerad 2012-02-21
Mäns dödliga våld mot kvinnor vet inga gränser – nu granskas en global samhällskris i unik artikelserie
Mordet på Tatiana Andreyeva 2009 beskrevs med nio ord i lokaltidningen: “En kvinnlig medborgare från Luga har dödats i Siverskaya”. Större nyhetsvärde än så tillmättes inte händelsen. En fyllbult hade slagit ihjäl sin kvinna hemma, bara ännu ett av 9 000 liknande fall varje år, en privat familjeangelägenhet mellan människor som inte förtjänar bättre. Det är den allmänna synen i Ryssland.
Det som hänt var att Tatianas sambo den 14 oktober hade slagit ihjäl henne med en yxa. Därefter rullade han in henne i en matta, bar ner henne i källaren och gick ut för att köpa mer vodka. När hans vänner kom två dagar senare berättade han vad som hänt och de larmade polis som hittade kvinnokroppen. Den hade omkring trettio skador från kniv och yxa. På Tatianas händer fanns skärsår.
Hon blev 58 år.
Att kvinnor dödas i sina hem är förstås inte en rysk företeelse. Inte heller den offentliga tystnaden.
Även i Sverige läser vi om mord på kvinnor som ”familjetragedi”, senast i fredags när en 39-årig kvinna knivskars till döds på gatan i Malmö av sin ex-man som hittat hennes gömställe. Men det handlar inte om enstaka olyckor eller privata familjeangelägenheter.
Kvinnomorden är ett samhällsproblem – och ett globalt sådant.
Inte heller Marlucia Soares Gomes Oliveiras död väckte någon uppmärksamhet. Ingen polis letar efter hennes man som sköt henne med fyra skott den 4 januari 2010 i Quite Rianopolis, Brasilien.
Det var på kvällen, Marlucia vilade som så ofta med öppet fönster mot den heta högsommarluften. Hon var ofta trött sedan hon fått en hjärtinfarkt, bara 26 år gammal. Sjukdomen var stressrelaterad, enligt läkaren. Hon visste varför. Tio år med svartsjuka, kontroll och misshandel sliter.
Hon hade flyttat från Rio de Janeiro tillbaka till hemstaden och sin syster, men maken José Oliveira släppte inte taget. Den här kvällen kom han för tredje gången på sin motorcykel med sina krav på att få huset som var skrivet på henne. Marlucia vägrade. De satt på trottoaren, deras två barn lekte i närheten och han verkade nykter och lät beslutsam när han sa ”Jag ska skapa min egen rättvisa”.
Därefter lyfte han skjortan, drog fram en pistol och sköt Marlucia i hjärtat.
Ingen tror att han kommer att återfinnas, fast Marlucias syster har själv talat med domare, advokat och personligen besökt polisstationer för att få honom efterlyst.
De ”vanliga” vardagliga kvinnomorden i hemmen väcker sällan uppmärksamhet någonstans i världen. Inte ens i Spanien, som har en långtgående lagstiftning och till och med särskilda kvinnodomstolar för brotten.
Encarnacion Rubio Molinero i Cuellar Vega utanför Granada hade fått besöksförbud för sin make Francisco som hon lämnat efter ett 26-årigt äktenskap. Han vägrade acceptera separationen. När han försökte köra på henne blev hon rädd på riktigt och lät sig övertalas av sin vuxna dotter att polisanmäla.
Nu får det vara nog, sa dottern som växt upp med våldet hemma. Misshandeln var något vardagligt och normalt, och på samma gång hemligt och osynligt. Hon hörde mammas gråt bakom stängda dörrar, det var allt. Skadorna syntes sällan och Encarnacion anförtrodde sig aldrig till någon.
När hon dog bar hon fortfarande sin vigselring.
Det var en varm dag i mars, Encarnacion sopade trottoaren i närheten av sitt hus och hade ryggen mot gatan när en Opel Corsa uppenbarade sig på krönet och styrde rakt mot henne. Flera vittnen såg kvinnokroppen slungas mot en stenmur och hur bilen sedan backade över den livlösa figuren. Och körde över den igen.
Fem gånger körde Francisco över sin hustru, mamman till hans två döttrar. Därefter åkte han till polisen och berättade. Två dagar efteråt i rätten hade han tappat minnet och kunde inte säga något om mordet.
Han dömdes till 18 års fängelse, där han dog två år senare i komplikationerna efter en urinvägsinfektion.
Encarnacion, Tatiana och Marlucia dog för att de utmanade en mans behov av makt och kontroll, och en rädsla att förlora denna kontroll. Över hela världen reagerar män, familjer och hela släkter med våld när kvinnan de vill kontrollera opponerar sig eller försöker bryta sig loss.
De dödade kvinnorna har ändå en röst, genom sina efterlevande.
Sonia Jimenez, dotter till Encarnacion Molinero:
– Ingen i byn vill prata om mordet, för det betyder att man gräver i deras eget samvete.
Maria Andreyeva, dotter till Tatiana:
– Mördaren är ett avskum. Men vad ska man säga om det ryska samhället, som behandlar sina medborgare så dåligt?
Carla, syster till Marlucia:
– Jag ber varje dag att rättvisa ska skipas.