Barnen sköts framför pappan: ”Grät och skrek när jag höll om dem”
Uppdaterad 2021-10-13 | Publicerad 2021-07-20
Lördag den 17 juli inträffade ännu en skottlossning i Stockholm, den här gången i Huddinge kommun.
Två barn träffades av en förlupen kula.
– Jag bar på mina barn och såg hur blodet rann från dem, säger pappan.
När nyheten briserade är stockholmarna vana – det är den 60 gången hittills i år som bekräftad skottlossning inträffat i länet.
För pappan som överlevde skottlossningen och släpade sina skjutna barn från platsen fanns det bara en siffra som spelade någon roll; 300, antalet meter han måste orka bära dem för att ta sig till tryggheten i sitt hem.
Två dagar senare är pappan kvar på sjukhus med sin 5-åriga dotter och 6-årige son. Deras skottskador har krävt omfattande vård. Dottern har nyligen genomgått en operation, men nu är de tre återförenade i ett av sjukhusets alla salar.
I lördags sköts två av hans barn framför hans ögon. Allt han ville då var att lyckas bära hem barnen till trygghet. Nu är han rädd för att åka hem från sjukhuset.
– Jag är rädd. Visst kan polisen hjälpa, men hur länge då? De kan åka runt utanför min lägenhet idag, i morgon, nästa vecka, kanske nästa månad. Sen då? Vad händer när de inte längre finns där?, säger pappan.
”När jag sluter ögonen ser jag allt igen”
– Min familj kommer alltid lida av det här. Det går inte att glömma. När jag sluter ögonen så ser jag allt igen, säger pappan.
Bakom ögonlocken är han kvar i den varma julikvällen.
Hela familjen är tillsammans i den lekpark som utgör större delen av deras innergård. Barnen är glada och leker. Pappan har köpt en ny cykel till sin fem år gamla dotter. Och nu ser han henne cykla runt på den, för det kan hon fortfarande. Ännu har ingen läkare tvingats förklara för henne att det kommer ta lång tid innan hon kan använda sin nya cykel igen.
Telefonen ringer. Det är en familjevän som undrar om de kan komma över till gården på andra sidan gångbron. Mamman bestämmer sig för att stanna kvar med deras yngsta barn. Pappan och de två äldre barnen börjar beta av den korta sträckan mot nästa gård.
”Jag vill ha svar”
När de kommit ut på gångbron ser de en grupp ungdomar bråka. Pappan tror först att det handlar om ett skojbråk. Innan hans son noterar pistolen.
– ”Pappa, pappa! Varför har han pistol?” skrek min son då, säger pappan.
Sen ekar en hög smäll mellan husväggarna i Visättra. Båda hans barn har skjutits mitt på gångbron. Han bär iväg sina blödande barn mot lägenheten. Hans minnesbild av vad som händer sen är vag.
– Jag ser att både min son och min dotter har skotthål i sig och blodet rinner. De gråter och skriker när jag håller om dem, säger pappan.
I dag har den initiala chocken övergått i en bedrövelse. Han kan fortfarande inte förstå hur det här har kunnat inträffa.
– Hur kan det här hända i Sverige? Det vill jag veta. Vad gör samhället? Vad gör regeringen? Jag vill ha svar, säger pappan.
