Flydde med bebis: "Explosioner nära vårt hem"

Hälften av Ukrainas barn är på flykt en dryg månad in i kriget. Vissa är bara några månader gamla.

– Explosionerna hördes högre och högre, säger Natalya Tysjtjuk, som har lämnat Kiev med sin snart fyra månader gamla dotter Mia.

Mia föddes nästan tre månader för tidigt och tillbringade första tiden av livet på intensivvårdsavdelningen på barnsjukhuset Ochmatdyt i Kiev, där slutet på vårdtiden innebar ständiga övernattningar i skyddsrummet. När Mia väl kunde skrivas ut bodde familjen en kort tid i Kiev, innan kriget kom för nära.

– Situationen var väldigt farlig, säger Natalya Tysjtjuk.

De valde att flytta till barnets farföräldrar, i centrala Ukraina. Bilfärden som normalt tar två timmar, tog den här gången nio när trafiken kröp fram.

– Det var bara en väg vi kunde ta som var öppen från Kiev. Det var därför det var så mycket trafik. Vi var inte rädda, bara trötta, antar jag. Jag vet inte varför, kanske på grund av stress, optimism, jag vet inte, säger hon.

Miljoner barn på flykt

Så här i efterhand konstaterar Natalya Tysjtjuk att det var rätt beslut att fly.

– Vi fick höra att det har varit explosioner nära vårt hem.

Mia är långt i från unik. Vartannat barn har tvingats lämna sitt hem i Ukraina, uppger FN:s barnorgan Unicef.

”På bara några veckor har kriget inneburit sådan förödelse för Ukrainas barn”, säger Unicefchefen Catherine Russell i ett uttalande.

4,3 miljoner barn har flytt under den månad som gått sedan den storskaliga invasionen inleddes. 2,5 miljoner av barnen finns kvar i landet. En del bor likt Mia hos släktingar, vänner och anhöriga. Andra i läger eller skyddsrum.

Optimistiska trots allt

Natalya Tysjtjuk säger att tiden sedan kriget inleddes har gått fort, och hon är optimistisk och tror att det bara är en tidsfråga tills dess att det är över.

– Det är svårt att sätta ord på det. Kriget är sorgligt, fruktansvärt och skrämmande. Men vi tror att det ska ta slut, att Ukraina kommer att blomstra igen väldigt snart. Den tanken håller oss uppe och ger oss kraft att fortsätta, säger hon.

Hon och hennes man saknar lägenheten och livet i Kiev, men inser att situationen så klart hade kunnat vara betydligt värre.

– Vi vänjer oss vid att vara här och förstår att vi måste göra det här på grund av vår säkerhet, och vår dotter. Det är inte så svårt. Vi väntar på slutet på kriget, att vi ska segra. Vi hoppas varje dag att vi i morgon kan packa väskorna och åka hem.