”Hans kärleksbrev är min käraste ägodel”

Ulla, 79, om sorgen efter sin älskade Bertil: Jag tänker på honom varje dag

Britt Peruzzi

• En bunt med kärleksbrev som tröstar. Doftminnet av en viss maträtt. Långa, ensamma dagar.
• 30 000 svenskar blir varje år änkor eller änklingar och för många är fallet hårt.
• Kvar efter ett långt, gemensamt liv blir praktiska hinder – och en tystnad det sällan talas om.
• Aftonbladet har träffat Ulla, Anette och Jan-Olof som berättar om sina nya liv.

Tystnaden i den vackra lägenheten är kompakt.

Ingen fångar längre upp de små vardagsorden.

– Min käraste ägodel i dag är bunten med Bertils kärleksbrev, säger Ulla Lindgren, 79.

Det är Ullas idé att fotograferas vid Kungsholms kyrka. Inte för rama in texten i sorg utan för att framhålla trösten.

– Det var här Bertil ville att vi skulle hålla hans begravning, men det var också här vi gifte oss för 40 år sedan.

Minnena kommer plötsligt över henne. Ibland känns allt lika levande som då, förklarar hon.

helskärm

Paret träffades i vuxen ålder, i slutet på 70-talet. Bertil bodde i Vemdalen där han drev flera fjällhotell. Ulla hade åkt på skidresa med sina två barn.

– Vi blev störtkära fast vi båda var gifta, säger hon och markerar med ett snett leende att det hela efter några år planade ut väl.

Efter bröllopet delades tiden mellan Stockholm och lugnet i Vemdalen där målet var att driva landets finaste fjällhotell.

Var hedersgäst

Nyligen var Ulla hedersgäst när hotellets vinterträdgård firade 30 år, ett av många tillfällen då hon känt att Bertil är med henne.

– Att du och jag satt här i intervjun nu, det skulle han också ha tyckt om!

Änkan beskriver sin man som konstnärlig och social, en snygging som gärna målade, restaurangmotiv med människor och mycket båtar.

– Bertil var norrlänningen som seglade ner sin skuta och parkerade den på självaste Strandvägen!

Kvar av makens upptåg finns nu brev och lappar med de mest fantasifulla kärleksförklaringarna.

I år skulle paret ha firat 40-årig bröllopsdag, om inte Bertils hjärta hade stannat.

Efter att ha sålt hotellen flyttade de 2009 till Skåne där ett av Ullas barn bodde. De hann få fyra år i den stora villan i Landskrona innan båda drabbades av en influensa, trots att de var vaccinerade.

– Jag har fortfarande svårt för att prata om det. Bertil blev allt sämre och jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att ge honom te med honung i, men efter några dagar hittade jag honom liggande i trappan.

Ambulansen kom på några minuter men Bertil somnade in senare samma dag. Hjärtat hade inte orkat mer.

”Han såg så rofylld ut”

Ulla tog till sig vad deras närmaste sa, att det var tur att döden hade kommit fort, att hennes man inte hade velat leva ett liv i koma.

– Han såg så rofylld ut, så fin. Alla rynkor, allting var som försvunnet. 

Ändå kunde hon inte ta in hans död och efter den egna influensan stal det praktiska all tid – begravningen, försäljningen av huset och jakten på en lägenhet att leva sitt nya liv i.

– I dag är jag glad att jag flyttade tillbaka till Stockholm, fastän många vänner hade hunnit gå bort. Det hade tyvärr också min hund Risque.

Nu är Ulla extramatte till Cotten, en grannes danska gårdshund. Dagarna fylls också med seniorträning, teater, bio och studiebesök.

helskärm

Det gäller att mota bort tystnaden.

– Jag upplever den fortfarande varje dag. Man har ingen att prata om småsakerna med, de där tankar man har som man bara vill säga.

Först ett år efter begravningen började livet ljusna igen.

– Då köpte min yngsta son en resa till Rom för oss två.

I dag känner hon åter glädje över barnen och barnbarnen. Och över vardagen. Änkan har bland annat fortsatt att resa och sitter i sin bostadsrättsförenings nöjeskommitté.

Livet före och livet efter Bertils död går nu hand i hand.

– Jag tänker på honom varje dag och på vilket fantastiskt liv vi haft, men nu är jag 79 och har kort tid kvar att njuta. Jag vill ta vara på tiden.