”Våra familjehistorier är svåra släkttrauman”
Helenas farmor överlevde Förintelsen – Julies morföräldrar var nazister
Publicerad 2020-01-26
Den ena är barnbarn till en förintelseöverlevare.
Den andra är barnbarn till nazister.
Författarna Helena Trus, 38, och Julie Lindahl, 53, berättar nu tillsammans om sina vitt skilda släkttrauman.
De har skrivit var sin bok om sina far- respektive morföräldrar och deras upplevelser av Förintelsen under andra världskriget, när sex miljoner judar dog i nazisternas folkmord.
Helena Trus är författare till ”Ett kilo socker – farmor glömmer aldrig priset på sitt liv”. Julie Lindahl är författare till ”Pendeln: Ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna”, båda från Norstedts förlag.
– Vi har båda länge grävt i vår familjehistoria och försökt ta reda på sanningen om vad det var som hände, säger Helena Trus.
Men medan hon skildrar offren och deras perspektiv – så berättar Julie Lindahl om förövarna.
Ett straff – ingen välsignelse
Helena Trus berättar om sin farmor Cyla, 92, den enda i sin familj som överlevde Förintelsen.
Julie Lindahl skriver om sin morfar och mormor, som båda var hängivna nazister. Hennes morfar tillhörde SS i Nazi-Tyskland.
Helena Trus säger:
– Jag visste ingenting om min farmor, min pappa visste ingenting. Men efter en övertalningskampanj gick hon med på att berätta. Hon trodde det skulle räcka med en eftermiddag. Men det blev samtal under tio års tid.
Överlevnaden hade dock ett pris.
– Min farmor har känt en skuld över att överleva – att det var ett straff och ingen välsignelse. Jag har sett henne gråta en gång. Det var när hon skulle prata om sin lillasyster Fanny, som bara blev tre år, säger Helena.
För Julie Lindahl var det betydligt svårare att komma sin mormor och sanningen nära. Morfadern dog när hon var liten. Och mormodern, som gick bort 2014, värjde sig.
Under sex års tid reste Julie Lindahl i morföräldrarnas fotspår, till Tyskland, Polen, Latinamerika, och grävde även i arkiv för att ta reda på sanningen.
Gick in i en depression
Trots motpolerna finns det något som sammanlänkar Helenas och Julies släkthistorier.
– Det har ju varit som en tystnadskultur i familjen. Det kunde kännas tabu att ställa frågor till farmor, säger Helena Trus.
– Det gemensamma är att det finns en skugga i familjen – och i den skuggan finns ett trauma som är outtalat, säger Julie Lindahl.
– I min familj orsakade det en massa aggressioner. Så fort något med morfar kom upp var det som en explosion. Alla tystnade, man fick inte prata om det.
Tystnaden och lögnerna orsakade allvarliga problem i familjerelationerna.
Till slut kollapsade Julie.
– Det var kris. Jag gick in i en depression. Jag kunde inte gå upp på morgonen, säger hon.
När började du, Helena, förstå traumat i din farmors liv?
– Jag tror inte jag förstod förrän jag började nysta i farmors historia. Hon tar fortfarande sömntabletter varje kväll eftersom hon annars har fruktansvärda mardrömmar sedan den tiden, säger hon.
– Jag såg också hur mycket hon påverkades av antisemitismen som nu växer sig större igen.
Smärtsamma insikter
Julie Lindahl berättar att hon farit väldigt illa, präglad genom släktleden av morföräldrarnas nazistiska våldskultur.
– Min mamma var otroligt frustrerad över det arv hon fått. Hon var totalt uppslukad av sitt förflutna. Hennes föräldrar visade aldrig någon ånger.
Minsta fråga om morfadern väckte moderns raseri, enligt Julie.
– Resultatet var att jag trodde att jag hade gjort något förfärligt, att jag var orsaken till min mors situation.
Insikten om vad morföräldrarna gjort blev oerhört smärtsam.
– Det var så hjärtskärande. Jag kunde inte berätta det här för någon människa utan att kollapsa och gråta. För det var en sådan enorm chock, samtidigt som det bekräftade något som jag hade misstänkt i många år, säger Julie.
Ögonvittnen berättade
Man brukar tala om arvsynd. Julie Lindahl kände först skam över morföräldrarnas brott.
Skulden uppstod när hon började träffa ögonvittnen i Polen, som hade blivit torterade av hennes morfar. Hon mötte en man som hade blivit svårt skadad som barn av morfadern.
– Jag ville be honom om ursäkt. Men han sade ”du gjorde ingenting, det är inte ditt fel”. Han sade till mig att gå ut och se på hans vackra trädgård och njuta av mitt liv.
Hans bemötande gjorde stor skillnad.
– Det befriade mig inte från att jag har ett ansvar. Men samtidigt försvann det här med att försöka be om förlåtelse. För jag kan inte be om förlåtelse för saker som jag inte gjort, säger Julie Lindahl.
– Jag tror att arvsynd är otroligt farligt. Den här mannen såg till att jag inte gick vidare i det spåret. För då skulle jag ha blivit inlåst i någonting som var meningslöst.
Ett gemensamt ansvar
Nu ska de två författarna börja föreläsa ihop, främst för ungdomar.
– Jag tror att tillsammans är vi starkare, för du har ju en offerhistoria, jag har en förövarhistoria, men vi har samma mål, säger Julie Lindahl.
Helena Trus känner ett stort ansvar för att sprida kunskapen om Förintelsen vidare och sätta den i ett perspektiv, nu när inga förintelseöverlevare snart finns kvar i livet.
– Min farmor är ju en av de sista, säger hon.