Knutbypastorn: "Jag ville ge förövarens perspektiv"
Uppdaterad 2020-10-26 | Publicerad 2020-10-24
Pingstförsamlingens förvandling till ett skräckvälde, en sekt med inslag av mord, våld och övergrepp, har skakat och fascinerat Sverige i många år.
Nu vill en av Knutbysektens nyckelfigurer, den före detta pastorn Peter Gembäck, ge sin version av vad som hände i församlingens innersta kretsar, något han gör i en ny bok.
– Jag var uppsnurrad i en sektledarfunktion, säger Gembäck
En sektkultur är nästan alltid en tystnadskultur, konstaterar Peter Gembäck, som är aktuell med boken "Knutby inifrån" (Ekerlids förlag). Han förklarar att det var därför det dröjde fram till 2017 innan han polisanmälde sig själv och pastorerna Åsa Waldau och Urban Fält för misshandel. I samband med detta började nya våldsamma sanningar om den ökända Knutbysektens hierarkier och maktmissbruk nystas fram.
– Idag är jag en dömd brottsling och jag har tampats med tanken: är jag den personen? Hur hamnade jag här? Men jag kom fram till att jag hade aldrig hade gjort det jag gjorde i ett annat sammanhang. Jag ville undersöka vilka mekanismer som möjliggjorde allt elände.
Ljög länge
Mordet och mordförsöket i Knutby 2004 skakade Sverige. Hur kunde en pingstförsamling förvandlas till en sekt med bisarra inslag av sex, manipulation, våld och död?
Peter Gembäck var en av dem som länge insisterade på att det inte rörde sig om någon sekt, utan en vanlig pingstförsamling som hamnade i klorna på en manipulativ Helge Fossmo. Han blev fruktansvärt bra på att ljuga – och ljög länge.
Idag använder han ordet sekt. Han berättar att han har läst många böcker om sekter, för att förstå, för att begripa. De flesta, har han noterat, skrivs ur ett offerperspektiv.
– Jag kände att det var viktigt med en förövares perspektiv. Även personer som jag måste berätta. Det är en skamfull berättelse, men det är genom att prata, berätta, som vi kan förstå och förhindra. Människor tror att vi var en grupp tokstollar som har gick vilse i någon utflippad tro. Jag vet att människorna som var med är intelligenta, fina människor. Jag ville visa vilka faktorer som kunde få vanliga människor att upptas i det här.
Att polisanmäla sig själv var ett sätt att en gång för alla befria sig från lögnerna och därmed sektens grepp, menar han.
– Jag kände ett ansvar, för jag visste att de andra pastorerna verkade ute i landet och vad de var kapabla till. Saker ska mörkas utåt i en sekt och jag levde kvar i det länge. Men när församlingen löstes upp och allt slutligen började komma ikapp mig ringde jag Kenneth Ågren, som var förhörsledare 2004, och berättade allt. Det var som att bli av med en börda.
”Jag hade hybris”
Peter Gembäck beskriver arbetet med boken, som är skriven tillsammans med journalisten Annika Sohlander, som terapeutiskt.
– Jag har fått bättre perspektiv på saker och ting. Jag ser hur uppsnurrad jag var i en sektledarfunktion och hade hybris. Nu har jag fått komma ner på jorden.
Gembäck säger att han genom boken vill göra människor uppmärksamma på sekttendenser. Han menar att det handlar om att blottlägga mekanismer och jämför med andra tystnadskulturer som möjliggör förtryck, så som me too.
– När det gått för långt är det nästan omöjligt att nå in i eller förändra en sådan grupp. Men om sekttendenserna exponeras i tid kan mycket lidande förhindras.
Vad har du för relation idag till personen som du var i församlingen?
– Det är ambivalent. Bitvis känner jag avsky för personen jag var. Men också stolthet över att jag ibland försökte skydda människor. Och så ser jag tillbaka på 20-åringen som jag var när jag kom till Knutby och kan känna viss sorg. 20 år av mitt liv har jag alltså lagt på det här, på skräp. Jag har ju inte någon karriär eller utbildning eller yrke att falla tillbaka på. Hade jag inte hamnat i Knutby hade jag kanske gjort hela andra saker. Det är sorgesamt.
Idag arbetar Peter Gembäck som snickare i Knutby. Inom kort vill han flytta härifrån. På sätt och vis ser han boken som ett avslut.
– Jag knyter ihop säcken här på något sätt. Jag kommer ju fortfarande prata om Knutby på andra sätt, och bära med mig hela livet. Men nu har jag berättat det här och kan släppa det på ett annat sätt.