Hanne sprängdes till döds av Breivik
Mamman: ”Hon är alltid i våra hjärtan”
Publicerad 2021-07-22
Hanne längtade tills arbetsdagen i regeringskvarteret var slut – då skulle hon ta semester och fira sin 30-årsdag.
Men klockan 15:25.22 den 22 juli detonerade Anders Behring Breivik en bomb vid Hannes jobb och hon dog direkt.
– Hade någon sagt till mig innan det här hände att man skulle gå igenom att förlora ett barn på detta sätt och ändå överleva så hade jag inte trott dem, säger Hannes mamma Kirsti Løvlie.
Övervakningsfilmen är ljudlös. Den visar en ung kvinna som går fram och tillbaka utanför regeringskvarteret i Oslo.
Hon heter Hanne, har nyss fyllt 30 år, och jobbar som förstekonsulent på Arbetsdepartementet. Hon väntar på att med sitt nyckelkort släppa ut en kollega som hämtar sin bil i garaget. När det är gjort ska hon möta upp sin bror och åka till familjens sommarhus, så hon är otålig.
De har inte hunnit fira Hannes 30-årsdag än men nu är det dags. Det är fredagen den 22 juli 2011 och om bara några minuter ska Hannes semester börja.
I närheten av henne står en Volkswagen Crafter parkerad. Den är lastad med en 950 kilo tung bomb bestående av bland annat konstgödsel, diesel och aluminium.
När den detonerar, exakt klockan 15:25.22, ses människor kastas i väg av tryckvågen, stenar flyga och glassplitter regna.
Platsen där Hanne står förvandlas till ett hål.
”Fick samtal från jobbet”
Hon är en av åtta som dödas i regeringskvarteret den dagen. Hundratals skadas.
Några timmar senare kommer samma gärningsman att utföra en massaker på Utøya som kostar ytterligare 69 människor deras liv.
– Vi fick ett samtal från Hannes jobb där de sa att de inte fått kontakt med Hanne efter detonationen. Då hade vi fortfarande hopp. Det var först på söndagen vi förstod att hon verkligen inte skulle komma tillbaka, säger Hannes mamma Kirsti Løvlie.
Sedan följde en tid av att leva som i en bubbla.
– Hade någon sagt till mig innan det här hände att man skulle gå igenom att förlora ett barn på detta sätt och ändå överleva så hade jag inte trott dem. Men man gör det. Man överlever och man går vidare. Det är inte lätt. Det finns ingen magisk åtgärd som tar bort smärtan, man får bara leva genom det, säger Kirsti Løvlie.
Hanne var ett efterlängtat barn.
Kirsti och hennes man, som i dag är död, hade en nioårig son och började tro att de inte kunde få fler barn.
Men så kom Hanne.
– Hennes bror längtade efter ett syskon och vi efter ett barn till så hon var oss väldigt kär. Hon skapade liv och rörelse omkring sig. Hon var en person som gärna ville diskutera saker, som älskade att lära och att studera.
Hanne var tidigt intresserad av människor och av samhället. När det var insamlingar någonstans tömde hon spargrisen och skänkte det hon hade.
Hon utbildade sig till statsvetare och fick ett jobb som förstekonsulent på Arbetsdepartementet.
Kanske drömde hon sig därifrån, har familjen senare fått veta. Hon hade ett stort intresse för kvinnofrågor och hade efter att både ha studerat där en tid samt besökt Afrika flera gånger ett extra intresse av kvinnors situation just där.
Använde skadeståndet till välgörenhet
När Breivik dömdes för mordet på Hanne och 76 andra människor fick hennes familj ett skadestånd på 700 000 norska kronor.
När pengarna kom var det ingen tvekan.
– Vi gjorde det vi tror att Hanne hade valt att göra med pengarna, vi startade ett kriscentrum för kvinnor i KwaZulu-Nata i Sydafrika. Hanne sa att ”hjälper du kvinnorna så hjälper du även barnen”, men att man måste börja med att ge kvinnorna förutsättningar att jobba och de unga flickorna en chans att få gå i skolan. Så det försöker vi göra nu i Hannes namn, säger Kirsti.
Genom åren har fler valt att skänka pengar till ”Hannes shelter” och man ska nu utöka personalstyrkan så att kvinnorna även kan få psykologhjälp och juridisk hjälp.
Det har nu gått tio år sedan dagen då Hanne och så många fler dog. I Norge finns det ett före och ett efter den 22 juli – massakern på Utøya och sprängningen av regeringskvarteret har för alltid märkt landet.
Kirsti säger att hon förbereder sig för en tuff sommar.
– Jag har blivit starkare under de här åren, det har jag. Men det är särskilt födelsedagar, då Hanne skulle ha blivit ett år äldre, julaftnar och så den 22 juli som är jobbigast. Och denna 22 juli kommer ju att bli extra uppmärksammad. Det är ju inte bara tio år sedan Hanne, det är tio år sedan massakern för hela Norge.
Hela rättssalen applåderade
Den avslutande dagen i den 43 dagar långa rättegången mot Anders Behring Breivik fick några av de anhöriga till offren säga några sista ord.
Lara Rashid, som undkom Breivik genom att gömma sig i en grotta, berättade om sin syster Bano som sköts till döds på Utøya. Hon och systerns familj flydde från inbördeskrig för att komma till Norge och tryggheten. Trodde de.
En annan av de som talade den dagen var Kirsti Løvlie. När hon berättade om Hanne som aldrig fick fira sin 30-årsdag, om det absurda i att packa ner sin dotters muggar och glas och skålar från skåp ner i flyttlådor, och det fasansfulla i att välja skrift till sitt barns gravsten, bröt hela rättssalen ut i en spontan applåd.
– När alla började applådera och ingen stoppade dem, det var starkt. Jag själv hade ju hunnit förbereda mig. Jag visste vad jag skulle säga. Jag hade redan bestämt mig för att inte titta på Breivik. Men för de andra i salen blev väl det jag sa lite som en avslutning på en lång och jobbig rättegång, säger Kirsti.
Så vad valde familjen för skrift på Hannes gravsten?
– ”Alltid i våra hjärtan”. Det kändes rätt.
