Pappan misshandlade Tara och hennes flickvän
”Hbtq-personer hårt utsatta för hedersförtryck”
Publicerad 2017-06-01
Tara, 20, kom ut som gay – då misshandlade pappan henne och flickvännen, mitt ute på stan.
Nu har Tara gått en utbildning om hedersförtryck, och lyckats få familjen att tänka om.
– Mamma pluggar genus. Det hade jag aldrig vågat drömma om.
Tara, 20, växte upp med en pappa som drack mycket alkohol. Han misshandlade mamman, Tara och hennes syskon.
– Man fick inte lov att prata om det. Du ska respektera din bror. Du ska respektera din pappa, även om han slår dig. Han skulle kunna ha dödat dig och du skulle fortfarande respektera honom som död, det var känslan.
– Jag är också queer, jag följer inte heteronormen, och det påverkade mig väldigt starkt. Min pappa kunde inte acceptera det.
Mamman blev ledsen. Pappan var tydlig med att homosexualitet, bisexualitet och allt utanför kärnfamiljen var “smutsligt” och “äckligt”. Reaktionen blev våldsam då Tara kom ut.
– Pappa såg mig och min dåvarande flickvän hålla hand, och då blev han jätteotrevlig. Det eskalerade till att han misshandlade mig och henne mitt på trottoaren. En man stannade på vägen med sin bil, sprang ut och frågade: ”Vad fan gör du”. Andra stod bara och kollade på. Efteråt var det mycket prat om heder. ”Ska du inte respektera din pappa?”.
– Mamma sa det en gång, sedan slutade hon med det, för hon förstod. Men det där kom från allt från min syster, min bror, min brors vänner. Människor det inte rörde alls, oftast utanför min egna familj. Människor hade alltid någonting att säga, säger hon och fortsätter:
– Det är i grund och botten det som jag upplever att heder är. Det handlar om hur andra människor ser dig och din familj. Heder bevarar man, för din familjs rykte. Det handlar inte om att man gör det för sin tro eller något sådant, utan man gör det bara för sin ställning i samhället, sin omgivning.
Tara har inte längre kontakt med sin biologiska pappa.
Sedan 2015 har hon ingått i Sharafs hjältinnor. Det är ett utbildningskoncept som drivs av Fryshusets Elektra som arbetar mot att förebygga våld och förtryck i hederns namn.
Hon träffar människor med liknande erfarenheter, för att prata om stora och små saker alla känner igen sig i.
De har bland annat fått se den prisbelönta franskturkiska filmen Mustang, om systrar som flyr från storasysterns kommande tvångsäktenskap.
– Jag blev alldeles tagen, uppfylld. Aaaah, helt ”empowered”, säger hon, knyter nävarna och skrattar.
Det viktigaste, enligt Tara är att hon fått kunskap om hedersförtryck, och kunnat slå fast att det är vad hon och hennes familj levt i.
– Det gör att jag är mer benägen att ta diskussionen om heder, för jag vet vad jag pratar om. Jag tvekar inte längre.
Den nyvunna kunskapen har hon förmedlat till sin familj.
– Jag har gjort min familj medveten. Mina föräldrar har vuxit upp på det här sättet och inte sett det som fel. Nu har även de börjat ifrågasätta. Jag skulle vilja säga att de blivit mer feministiska.
Taras ögon ler när hon pratar.
– Min bror kunde tidigare vara lite sexistisk, det har han slutat med. Och min mamma har börjat läsa en genuskurs. Det är helt fantastiskt, något jag aldrig hade kunnat tro. Det fanns inte på kartan. Jag och mamma kan liksom sitta och prata genus med en kopp te nu.
Hon konstaterar att förändring är möjlig – hur ouppnåelig den än kan tyckas.
– Hur fast någon än är i sitt tankesätt – lyckas man få någon att tveka, har man redan vunnit. Det fröet kommer att gro. Tvekar man en gång så kommer man tveka en gång till, och till slut kommer du ifrågasätta allting.
Hbtq-personer riskerar i hög utsträckning att utsättas för våld av familjen, eftersom det är så skamligt.
Heteronormen är grundläggande.
– Om man skulle fråga papporna vad som skulle vara värst: en dotter med dåligt rykte eller en son som är gay, skulle han säga det senare, uppger Dilek Baladiz, verksamhetschef på Origo, en länssamverkan mellan myndigheter mot hedersförtryck i Stockholmskommunerna.
Det framgår även av samtalen Aftonbladet haft med flickor och pojkar om heder ute i landet.
– Min son skulle aldrig få bli bög. Jag skulle slå sönder honom, säger Nasir, 17.
– Jag tycker det är äckligt med homosexuella. Det tycker vi i min familj, säger Fabia, 16.
Enligt Baladiz känner man, genom vårdkontakter, till många män som i förorten som har homosexuella relationer vid sidan av sina äktenskap.
– Det är absolut inget man pratar om i en hederskontext. Det är det mest förbjudna.
Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, RFSL, har en jourtelefon, dit utsatta personer kan ringa. Under de senaste åren har mellan 10-20 procent av de runt 200 som årligen söker stöd där varit personer som utsatts för hedersrelaterat våld.
Fler av dem som söker hjälp är män och transpersoner än cis-kvinnor – som har fler alternativ, som tjej- och kvinnojourer, att vända sig till.
Enligt Maria Tillquist, socionom och brottsofferstödjare på RFSL, är bristen på nätverk utmärkande för hbtq-personer som lever i en hederskontext.
– Väldigt många är ensamma, och väldigt långt borta från det liv de önskar leva. De har ofta tvingats in i heteronormativt liv och har kanske levt så konstant. Ensamhet är generellt vanligt bland våra klienter, men jag skulle säga att det är ännu vanligare här. De är mer utsatt för hatbrott och trakasserier, både inom familj och släkt och utanför. Och på grund av ensamheten blir det ännu svårare för dem att hantera.
Många lever dubbelliv på en avancerad nivå. Tillquist ger exempel; En ung person som går i skola eller universitet är kanske öppen inför några vänner i en viss miljö, och klär sig, uttrycker sig på ett helt annat sätt än i hemmamiljön. Kanske har en partner som man låtsas är en vän eller skolkamrat.
Vissa vuxna lever med sin sexualitet undertryckt, som familjefädrar- eller mödrar.
Kommer deras läggning blir reaktionen oftast våldsam. Tortyr och omvändelseförsök förekommer.
– Många vill inte ens komma till oss och vara i närheten av våra lokaler. Det kan ses som riskfyllt. Hade en klient ett tag som jag hjälpte ut bakvägen, genom garaget, för att han inte ville gå in i porten under regnbågsflaggan.
Det sociala fallet enormt mycket högre, om man väljer att komma ut.
– Det innebär ofta att man tvingas lämna hela sitt sociala sammanhang, förlora familj, släkt och vänner. Dessutom riskerar man våld och i värsta fall döden. Det är ett enormt steg att ta, som många inte vågar.
Maria Tillquist ser ljusglimtar även för hbtq-personer i hederssammanhang. Tara är ett lysande exempel.
– Det börjar ju komma allt mer arbete med ungdomar och maskulinitetsnormer. Vi pratar om hbtq-kunskap generellt, hedersfrågor och maskulinitetsnormer, strukturer i samhället, jämställdhet och sexualundervisning. Det finns jättemycket att jobba med, men det går att förändra.
Fotnot: Tara heter egentligen något annat.