Emily, 8, lever gömd: ”Jag var rädd att han skulle döda mamma”
Uppdaterad 2022-04-01 | Publicerad 2022-03-31
Emily är åtta år och har levt gömd med sin mamma i halva sitt liv.
Då, innan flykten, var hennes största rädsla att pappa skulle slå ihjäl mamma. Nu är det hon fruktar mest att pappa ska hitta dem igen.
– Jag önskar att han bara skulle lägga av och låta oss vara, säger Emily.
29-åriga Amanda är blind på ena ögat efter att hennes partner högg henne med en mejsel.
Lana, 36 kommer för alltid ha en kal fläck på huvudet där hennes dåvarande partner ryckte loss en näve hår.
17-årige Simon försökte få pappan att sluta slå mamman.
– Jag var så rädd att han skulle döda mamma. Den rädslan satt i i många år.
De är några av de tusentals kvinnor och barn som just nu lever gömda i Sverige – många av dem i en livslång flykt från en våldsam partner.
De har fått byta namn, ort och bakgrund. De bär alla i olika grader spår efter både fysiska och psykiska trauman.
Deras liv har ett tydligt före och efter.
I dag läggs en rapport på regeringens bord där 86 kvinnor och 128 barn har intervjuats om hur det är att leva sitt liv som gömd.
Rapporten är gjord av Aftonbladets tidigare mångåriga medarbetare Kerstin Weigl och Petra Erlander som driver nätverket Gömda kvinnor. Den är menad att ge de kvinnor och barn som av säkerhetsskäl inte kan synas en röst.
Uppdraget fick de från Jämställdhetsmyndigheten som ville höra direkt från de gömda själva hur deras verklighet ser ut.
Resultatet visar på flera brister i hanteringen kring Sveriges gömda.
– Jag tycker att de gömdas situation var värre än jag redan visste. Det handlar om kvinnor och barn som blivit tillsagda av myndigheter att de måste skydda sig och sedan blir de helt övergivna, säger Kerstin Weigl.
Två av siffrorna i statistiken står Cissela och hennes dotter Emily för.
Hösten 2018 kom polisen hem till Cissela och hennes make. Det var inte första gången de larmades till deras lägenhet men det blev den sista.
En av poliserna sa då till Cissela: ”Lämnar du inte nu så kommer han slå ihjäl dig”.
Dagen efter hämtade hon dottern på förskolan och kom aldrig mer tillbaka.
Det blev slutet på en flera år lång misshandel och tortyr som inte bara drabbade Cissela utan även dottern.
– Pappa slog mig här en gång, säger Emily och visar med handen över högerörat.
– Det känns som att han var elak och inte tänkte på vad han gjorde.
Jag har migrän från slag i bakhuvudet och ont i ryggen efter slagen jag fick. Jag har ont i magen, höften, benen. Han slog alltid mot ställen ingen såg. Aldrig ansiktet.
Nina, 32
Cisselas kropp bär även den spår av misshandeln.
17 gånger togs hon in akut till sjukhus och fick behandlas på traumaakuten, en plats vanligtvis tänkt för offer för trafikolyckor.
Hennes läkarjournaler är sida upp och sida ner av skador. Brännmärken efter cigaretter och plattänger. Revben som brutits och läkt igen.
Och så har hon fått kronisk njursvikt efter våldet mot njurarna och de skendränkningar exet utsatte henne för.
Mitt i allt detta våld fanns även Emily som fick bevittna nästan allt.
– Det är en ångest jag får leva med resten av mitt liv, att jag lät det fortsätta och att min dotter tvingades se så mycket, säger Cissela.
Under den värsta tortyren brukade Emilys pappa låsa in Cissela och sig själv i badrummet. Men Emily har under sitt korta liv bevittnat mer våld än något barn borde.
– Ibland var jag rädd att han skulle döda mamma. Och ibland känns det som att det var mitt fel att mamma blev slagen men mamma säger att så är det inte.
Rapporten visar att sju av tio av de intervjuade kvinnorna har kvarvarande skador som beror på våldet.
Den vanligaste diagnosen är PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, något som både Cissela och Emily diagnosisterats med.
Att ha PTSD kan yttra sig på många vis. För Emily är det som att ilskan och rädslan hon kände då har lagrats i henne och ibland bara måste ut.
– Då kan jag bli så arg att jag slår sönder ett bord. Eller säger fula ord. Ibland blir jag bara ledsen och gråter.
Flera av de intervjuade i rapporten även fått fysiska skador som utslagna tänder, hörselnedsättningar och trasiga leder.
Jag har en käke som inte går att operera tillbaka och är blind på ett öga, han körde in en skruvmejsel där. Jag har även migrän och underlivsskador och många ärr på magen från knivhugg.
Amanda, 29
Men vad som också visat sig i rapporten är hur skyddet för de gömda ofta brister.
Tre av fyra har någon gång fått sin nya identitet röjd och hälften har någon gång tvingats flytta på grund av det.
För det mesta var det någon vid domstolen, skolan, polisen, socialtjänsten, på Skatteverket eller någon annan myndighet som läckte information om var de fanns.
Cissela och Emily har tvingats bryta upp och flytta vid fyra tillfällen då ex-maken fått veta var de befunnit sig. En gång hade hans släkting som arbetade på socialtjänsten tagit reda på var Cissela fanns. En annan gång skickades hennes brev av misstag hem till honom.
Där de bor nu är den plats de hittills kunnat stanna längst. Snart två år, de har vågat rota sig lite.
– Men jag räknar med att vi kommer behöva fly igen. Jag kommer att vara rädd för honom i resten av mitt liv, säger Cissela.
Precis som för många andra gömda har socialtjänst och polis bedömt hotbilden från Cisselas ex som hög, så pass att de fått skyddade uppgifter.
Men liksom många liknande fall har ex-maken endast dömts för en bråkdel av det våld som han utsatte Cissela för. Detta gjorde att Emily till en början efter flykten tvingades till umgänge med sin pappa. Det är ett öde som delas av tjugofyra barn i rapporten som enligt domstolsbeslut måste ha umgänge med den pappa som är orsaken till att de lever gömda.
Sista gången som Emily träffade sin pappa var för snart fyra år sedan. Han hade då druckit och tagit tabletter så till den grad att han inte vaknade för att ge henne mat.
Emily hade då försökt be hans Google home-system om hjälp att ringa mamma.
Men det fungerade inte.
– Den bilden kommer jag alltid bära med mig, av min dotter sittandes bredvid sin medvetslösa pappa i mörkret och bara ha Google att prata med. Men efter det beslutades det omgående att jag skulle få ensam vårdnad, säger Cissela.
För de som lever gömda känns delar av livet ofta som en lögn. Många vågar aldrig komma någon nära i rädsla att råka avslöja sin riktiga identitet.
Cissela och Emily har dock valt att vara öppna för de som de litar på för att försöka få något som liknar ett normalt liv.
Förra året var första gången som Emily kunde bjuda hem barn på ett födelsedagskalas.
– Och någon gång hoppas jag kunna få vara på sociala medier utan att det är någon fara. Jag vill vara på TikTok som alla andra.
De flesta av kvinnorna och barnen i rapporten tror inte att deras flykt någonsin kommer ta slut om inte samhället hittar sätt att begränsa förövaren.
Hans frihet begränsar mig helt. Han är fri, jag är fängslad. Om jag ska leva med larm och skydd, ska han ha minst fotboja.
Somaya , 31
Många av dem talar om elektronisk fotboja som gör att ett larm går till de gömda om gärningsmannen närmar sig deras ort.
Vissa föreslår en långsiktig plan från start, för att inte tappa framtidstron.
Emily, 8 år, vill gärna ha ett så normalt liv som möjligt. Utan rädsla och våld och hot.
– Det jag önskar mest är att han bara skulle lägga av och låta oss vara, säger Emily.
Fotnot: Cissela har valt att ha sitt riktiga namn i tidningen. Emily heter egentligen någonting annat.