Besvärlig, begriplig & knappast blygsam
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-14
Johan Hakelius granskar årets pristagare i ekonomi
Vinnaren av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne låter handen svepa ett par drag över kavajslaget och lutar sig en aning framåt, för att komma närmare talarstolens mikrofon:
”Vi har verkligen ingen större anledning att vara stolta för tillfället: som yrkesgrupp har vi trasslat till det fullständigt.”
Det är inte särskilt sannolikt att Princetonprofessorn Paul Krugman kommer att inleda sin nobelföreläsning på just det sättet, även om det vore passande. Dels därför att Krugman inte är känd för sin blygsamhet. Dels därför att det vore plagiat: Friedrich von Hayek, en av 1974 års pristagare, använde precis de orden i sin föreläsning.
Och det vore förstås orättvist att skylla finanskrisen på just Paul Krugman. Visserligen var han rådgivare till jätten Enron, skandalföretaget som gick i konkurs 2001 efter avslöjanden om bokföringsbrott och korruption. Men han tillhör inte den typ av ekonomer som tror att finansmarknader fungerar perfekt, om man bara är tillräckligt duktig på matte. Han inbillar sig inte heller att politiken är ofelbar. Och han har hånat ekonomer som turnerar runt världen med färdiga recept på hur varje ekonomiskt problem ska lösas.
Det är bara det att han själv påminner väldigt mycket om just en sådan ”handelsresande i välstånd”, på den amerikanskt vänsterliberala kanten. Kanske beror det på att han är begriplig. Krugman skriver regelbundet kolumner i New York Times, som även en politiker kan förstå. Han har publicerat flera böcker, senast ”The Conscience of a Liberal”, ”En liberals samvete”, som på ett enkelt och engagerat sätt argumenterar mot inkomstskillnaderna i USA. Han skulle ha kunnat få ett toppjobb under president Clinton, om det inte vore för att han ansågs vara en besvärlig människa. Krugman har nämligen svårt att låta bli att beskriva resten av världen, inklusive sina chefer, som en samling kvalificerade idioter. På
senare tid har Krugman främst skjutit skarpt mot president Bush, men han har också hunnit med att reta upp Barack Obamas anhängare genom att kalla dem ”kultlika”.
Nu är det inte därför Krugman får sitt pris. Han får det därför att han gjort betydande forskning om världshandeln. Särskilt om varför länder byter grejer med varandra, trots att de tillverkar liknande saker på liknande sätt. ”Exempelvis”, skriver Kungliga vetenskapsakademien i motiveringen ”att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar”.
Vilket vi ju gör. Än så länge. Men när Volvo slår igen finns det säkert en
annan ekonom med en prisvärd teori om den
saken.