Nya skyltningen i Italien: Elräkningen

Innehavaren av krogen Movida går och hämtar den senaste el­räkningen.

Hon lägger pappret på bordet med summan över­struken med en grön tusch­penna. 6 841 euro för juli månad. Bredvid lägger hon räkningen för samma månad för ett år sedan. På nedersta raden står det 2 292 euro.

– Fortsätter det så här är det stor risk för att vi får bomma igen restaurangen, säger Patrizia Berterano.

Energikris i Italien "Jag som anställd är väldigt rädd”

MILANO. Hon törs inte ens tänka på vad räkningarna kommer att sluta på i vinter.

– De säger att det ska bli 60 procent dyrare än i dag, säger hon tyst som om hon själv inte riktigt vill tro det.

Movida ligger i utkanten av Milanos turistkvarter. De har varit deras lycka sedan energi- och mat­priserna började stiga.

– Tidigare hade vi mest italienska gäster men de har inte råd att gå ut och äta eller roa sig längre, berättar Patrizia. På luncherna är det fortfarande hälften italienare och hälften turister. Men på kvällarna är 90 procent av gästerna utlänningar.

Krogen har amerikansk touch. I ena hörnet står en antik bensinpump från Shell. Mitt i lokalen står ett halvmeterhögt Coca Cola-kylskåp. På en vägg hänger färgglada bilder av Madonna som ser ut som skivomslag. Övriga väggar är tapetserade med porträttfoton av kändisar från Hollywood.

Krogen ägs av Patrizias bror Michele. Han skulle egentligen ha träffat oss men har blivit magsjuk så syrran hoppar in i stället. Hon jobbar som hov­mästare och har varit här i 20 år. Hon kan allt om krogen och dess ekonomi.

– Vi står inför en mycket svår tid, säger hon. Om vi inte kan betala elräkningarna måste vi stänga. Det går inte att skjuta på dem.

För att få förståelse från kunderna varför de snart måste höja priserna kommer krogen att sätta upp el- och gasräkningarna i fönstret så att alla kan se vad det kostar.

De är med i en kampanj som startades i Rom men som nu sprider sig i hela Italien där barer, caféer och restauranger skyltar med sina räkningar som en protest mot de absurt höga priserna.

– Hittills har folk visat stor förståelse för vår situation, berättar Patrizia medan hon rättar till en blond hårslinga som slitit sig från det i nacken uppsatta håret.

– En del har till och med frågat varför vi inte höjt priserna så här långt när allt blivit så dyrt. Fram till i dag har vi låtit bli av rädsla för att förlora kunder. Men nu går det inte längre.

Procentuellt har gasen ökat ännu mer i pris. I juli förra året var räkningen på 130 euro, cirka 1 400 kronor. I år är den på 940 euro, en bit över 10 000 kronor.

”Helt galna prisökningar”, säger hon med ett på en gång chockat och hjälplöst uttryck i ansiktet.

– Vi kommer redan från en pandemi där vi står i skuld och så kommer energikrisen ovanpå det som en extra smäll när vi redan ligger på minus.

Hopplösheten fullkomligt strålar om henne.

Den italienska regeringen uppmanar både företag och privatpersoner att spara på elen, men för en krog som Movida är det svårt. De har öppet sju dagar i veckan från kl 11 till klockan 02.

Patrizia Berterano pekar mot uteserveringen.

– Vi låter bli att tända utebelysningen tills det verkligen är mörkt och när vi inte har så mycket gäster släcker vi ner den inre delen av restaurangen. Men det sparar vi inte så mycket på.

– Ugnen måste vi ha på hela dagen för att laga mat. Kylen där vi förvarar dryckerna kan vi inte gärna stänga av. Inte heller frysen där vi har kött och fisk. Vårt enda sätt att kompensera för de ökade kostnaderna är att höja priserna. Men höjer vi så mycket som vi borde skräms gästerna bort.

Krogen har funnits i 25 år och har till viss del en trogen kundkrets.

– Vi har 8–10 anställda som ska få sin lön varje månad. Ovanpå det ska vi betala energi­räkningarna och ligga ute med pengar för alla varor vi beställer. Eftersom vi är så etablerade har vi bra kontakt med vår bank. Men det är ändå oerhört tufft. Vi kämpar för att överleva.

En av kyparna går runt och dukar borden inför lunchen som snart ska börja. Patrizia byter sin tröja med kvinnomotiv mot krogens svarta uniformsskjorta med reklamtryck.

– Vi har funderat på att sluta med lunchen och bara hålla öppet på kvällarna för att kunna spara på kostnaderna. Gästerna har inte återvänt på samma sätt efter pandemin. Många jobbar fortfarande hemifrån.

Hon pekar ut mot gatan och mot flera lokaler med neddragna ståljalusier för fönstren.

– Jag känner till flera krogar som redan har gått i konkurs. Särskilt de mindre ställena har svårt att överleva.

Patrizia är inte bara orolig för krogen utan även för sin egen framtid. Hon har varit anställd i 20 år och hennes man jobbar också på Movida. De tjänar runt 14 000 kronor i månaden.

– Vi är lyckligt lottade på så sätt att vi har jobb båda två men ändå är det en utmaning att sätta mat på bordet till våra barn varje vecka med ständigt skenande priser. Vad händer med oss om vi båda blir arbetslösa?

Frågan blir hängande en stund i luften och Patrizia ser alltmer olycklig ut.

– Jag är allvarligt oroad för att jag ska stå på gatan efter nyår. Vi har fått lite hjälp av min mans mamma men det finns en gräns för det också.

Hon anstränger sig för att le tappert.

– Jag är en i grunden optimistisk person men jag har svårt att känna någon framtidstro. Allting är så nattsvart. Jag lever dag för dag. Att exempelvis kunna planera en resa känns helt orealistiskt i dagens läge.

Patrizia är besviken på att regeringen så här långt inte gett någon hjälp alls till krogägare. Efter ny­valet den 25 september har Italien ännu inte fått någon ny regering.

– Allting är satt på paus, klagar Patrizia.

Den tillträdande premiärministern Giorgia Meloni från det höger­extrema partiet Italiens bröder har utfärdat en rad löften om stöd åt både företag och privat­personer.

– Jag hoppas på henne men jag vet inte om jag vågar tro om hon egentligen kommer att genom­föra sina löften.

När vi lämnar Movida kommer dagens första lunchgäster in men det är knappast någon rusning.

Vi tar bilen genom Milanos kaotiska rusnings­trafik till förorten Corvetto som ligger 20 minuter bort. Ett eftersatt område med höga punkthus på ena sidan genomfarts­vägen och vackra men illa under­hållna stenhus från 1930-talet på den andra.

Gäng av ungdomar och lite äldre män står och hänger i ett gathörn utanför en service­butik. Tvärs över gatan har ett gäng äldre samlats för en vecko­träff som anordnas av en väl­görenhets­organisation.

– Många äldre sitter ensamma hemma, berättar Matteo Ghidotti från Community S:t Egideo. Här får de en chans att träffa andra i samma situation under några timmar i veckan. Över en femte­del av dem som bor i området är över 65 år och många har inga familje­medlemmar i när­området.

En av de gamla fyller år och Ida Oria, 87, har precis satt i sig en bit socker­kaka.

– De andra har blivit som en familj för mig, säger hon. Jag kommer hit för att få lite sällskap.

Hon är klädd i en ljusbrun, tunn kofta över den vita blusen. Trots att det är sent på eftermiddagen är det fortfarande en bra bit över 20 grader.

– Vi kan åtminstone glädja oss åt att vintrarna blir mildare, skrattar hon och det runda ansiktet lyser upp.

Ida minns fortfarande hur det var under andra världskriget.

– Då eldade vi med ved i kaminen för att hålla oss varma. Jag misstänker att vi snart blir tvungna att uppleva det igen. Som det är nu går saker bakåt istället för framåt. Krig leder bara till elände. Både för de som tvingas uppleva det in på bara skinnet och vi som drabbas indirekt.

Hon syftar på Ukrainakriget och energikrisen som följt i dess spår.

Ida väntar fortfarande på den senaste månadens elräkning och vågar inte tänka på hur hög den blir.

– Jag lever en dag i taget, säger hon och skrattar hjärtligt. Det finns ingen anledning att bekymra sig i förväg. Livet är hårt för en gammal person men det är ännu värre för de unga som inte hart något jobb. Jag har lite men jag klarar mig i alla fall.

Hennes pension är cirka 11 000 kronor i månaden. På den försörjer hon också sin dotter och sitt 11-åriga barnbarn.

– Så jag måste se till att hålla mig vid liv, skämtar hon rått.

Hennes senaste elräkning var på 1 100 kronor. Gasen är lättare att spara på.

– Jag lagar mat högst några gånger i veckan. Ibland gör jag ett storkok för hela veckan. Sen stänger jag av gasen.

Pinuccia Caforio, 88, har grabbat sin käpp och bestämt sig för att gå hem. Hon suckar när hennes ekonomiska situation kommer på tal.

– Halva min pension går åt för att betala hyra, gas och el. Sedan lägger jag nästan 2 000 kronor i månaden på mediciner. Det lilla som blir kvar ska räcka till mat. Jag kan inte göra någonting som liknar ett liv.

Hon säger det på ett sätt som att hon bara konstaterar faktum. Hon lägger inga känslor i det.

Hon vet inte hur hon ska klara vintern.

– Jag sparar på elen så gott det går. Tvättar bara någon gång ibland och kör disk­maskinen spar­samt. Ändå skenar kostnaderna.

Hon tar ett hårdare grepp om handväskan och går hemåt med långsamma och tunga steg.

Community S:t Egideo stöttar inte de äldre ekonomiskt men det finns andra organisationer i området som gör det.

– Men de är livrädda för nästa omgång med elräkningar, förklarar Matteo Ghidotti. Det vet inte hur de ska ha råd att hjälpa alla.

Minidokumentär: Så släcker Europa ner