Lizas ”Sommar” tillägnas starka kvinnor

Malin Wollin

helskärm

Varför ska man skriva om död? vill de Kenyanska vännerna veta. Död och skit finns överallt ändå, vi har väl nog med sånt i den verkliga verkligheten. Bor man till exempel granne med Somalia behöver man inga deckare.

Vi som bor i fred och frihet kan lyxa till det med ond bråd död mot allt det vackra.

Så dog vännen Anna Lindh och det svarta mot den vita bakgrunden blev svart mot svart och Liza Marklund tog en paus i mord.

Engagemanget i de hotade och jagade kvinnorna tog över.

Tillägnas kvinnor

Lizas Sommar tillägnas starka kvinnor, eller förresten, det där med starka kvinnor kan fara åt helvete.

Kvinnor.

Ifrågasättande av kvinnor på en bussturné genom USA med konstiga amerikaner i Ohio som inte förstår aborträtt och kvinnors rättigheter.

Ifrågasättande av kvinnor i Danmark där någon tycker att Lizas böcker luktar mens.

Ifrågasättande av kvinnor i Tyskland där de får panik över att Sprängaren kommer i fel ordning.

Ifrågasättande av kvinnor i Skavlan och en norsk politiker som förlorar sig i Lizas skönhet får gå, hej då.

Marbellas enda sosse gör upp med dem alla. KOM AN BARA. 

Och Annika Bengtzon har vi förresten alla inom oss. När vi har tröttnat på att vänta, när vi inte orkar vara duktiga flickor som väntar tills vi får vårt recept eller vår förbannade telefonlinje. 

”Är en berättare”

Liza Marklund är en berättare. Hon är det i böcker och hon är det i prat, en trollkonstnär i ord. Hon har blivit hatad och hotad. Nu finns det andra att hoppa på, hon har tagit många steg bakåt. Någon annan får fäktas en stund.

För det är något som händer med en människa när barnet Annika, den viktiga, riktiga älskade Annika ringer efter mamma. När cancern kommer.

Lizas röst brister. Det norrländska dundret går sönder, svajar.

För om du dör, vad spelar en skitintervju för Dagens industri för roll?

Liza håller ihop. I livet och i P1.

Liza Marklund har svart bälte i sommarprat.