”Jag vill aldrig att min son ska höra vapen avfyras”

Erik Wiman

HORGOS. Medan du sov:

Ett ungt par med en liten bebis gömde sig i ett dike, kröp genom leran och krälade under rader av taggtråd.

De drevs framåt av en tanke – att deras son aldrig ska behöva höra ett skott avlossas under sin uppväxt.

När myggorna blir för många lägger Radwan en tunn filt över ansiktet på sin son Muhammed som sover direkt på marken. Han kryper fram till sitt barn för att han inte ska synas från vakttornet lite längre fram.

Pojken har inte fyllt ett år.

Han gnyr till och pappan för försiktigt en hand mot hans mun, smeker den runda barnkinden och tröstar.

Det är som om natten satt en mikrofon på alla ljud. Varje viskning eller kvist som bryts ringer i öronen.

Det har gått några timmar sedan vi träffade familjen i den lilla serbiska staden Horgos dit tusentals människor på flykt kommit varje dag den senaste veckan.

Staden ligger några kilometer från den ungerska gränsen som håller på att slutas helt i takt med att landet färdigställer det stängsel som ska få människor på flykt att ta en annan rutt, till ett annat land.

Men varje natt gör flyktingar försök att forcera hindren på väg in i EU.

I natt är det Radwans och hans fru Rohats tur.

– Vi har bara en chans, bara en chans, upprepar hon när vi frågar om hur de ser på möjligheterna att lyckas.

Kvällssolen sjönk fort och ersattes av en sådan där fullmåne som tycks vara några procent större och ljusare än normalt. En jävla Hollywood-måne.

Som om oddsen inte var tillräckligt dåliga.

Att ta sig obemärkt genom tre lager av taggtråd med ett barn i famnen och sedan finta sig förbi 2 500 poliser och militärer är svårt nog utan att en stor lampa avslöjar varje rörelse.

Vi har gått med familjen och den lilla grupp från den kurdiska staden Kobane som de har slagit följe med fram mot gränsen. Nu gömmer vi oss i ett dike samtidigt som polisbilar kör fram och tillbaka på andra sidan gränsen.

Då och då skymtar vi andra hukande siluetter på avstånd. Snabba rörelser i gläntorna, sedan är de borta.

Längre fram, närmare Ungern hörs prat och rop från en större grupp flyktingar som inte tycks ha för avsikt att komma osynliga in i EU. Inte i natt i alla fall.

– Vi försöker om en timme, säger Radwan.

Förra sommaren hade IS fortfarande inte nått fram till deras hemby i norra Syrien. Då levde Radwan och Rohat ett helt vanligt liv och väntade sitt första barn.

Nu ligger de tryckta med sina kroppar tryckta mot marken. Två unga människor mitt i det som brukar kallas för en våg av flyktingar.

De vill ta sig in i EU utan att bli registrerade här vid gränsen och få sina fingeravtryck scannade här i Ungern. De vill till Tyskland, men litar inte på Angela Merkels ord om att landet kommer att bryta mot Dublinförordningen och inte skicka tillbaka syriska flyktingar till det EU-land där de först registrerades.

– Ungern skulle aldrig låta oss stanna och vi kan inte resa tillbaka hem. Jag vill aldrig att min son ska behöva höra ett vapen avfyras, eller en explosion, vilken mor vill det, viskar Rohat.

Familjen har flytt tillsammans med en liten grupp människor från området kring den kurdiska staden Kobane som IS flera gånger har försökt att inta. En av männen, Abdu, har smugit iväg för att rekognosera omgivningarna.

– Omöjligt att ta sig över åt väster, säger han när han återvänder.

Skogen vid gränsen kryllar av ungerska poliser. Ljuskäglorna från deras ficklampor sveper genom terrängen. Majsfälten österut borde erbjuda ett bättre skydd. Men vad kommer efter, på den ungerska sidan?

– Sedan vi lämnade vårt hem har jag aldrig vetat vad som finns 500 meter längre fram, säger Radwan.

Två dova smällar: bom bom.

Han spärrar upp ögonen.

– Inte skjuter de mot flyktingar, frågar han?

– Nej, möjligtvis tårgas, svarar jag men låter förmodligen inte övertygande.

Han blundar och gnuggar sina tinningar. Muhammed rör sig oroligt i sömnen. Månljuset lyser upp det lilla byltet på marken. En vacker bild i en ful tillvaro.

– Om vi kommer till Sverige… Radwan tystnar och letar efter orden innan han avslutar meningen.

– Där är vi välkomna, visst?

Vad är svaret på en sådan fråga när den kommer från en förälder vars barn ligger och sover i dammet på marken?

Att en växande grupp människor i Sverige inte alls tycker att pojken är välkommen?

Ja, det bästa vore förstås att vara ärlig, men jag kan inte. Nickar bara stumt.

– Jag hörde om lastbilen, hur många var det som dog, frågar Radwan.

– 71.

Det är midnatt och våra ögon är nu så vana vid mörkret att fler och fler detaljer framträder i terrängen. Till och med plommonen som hänger från träden tycks ha fått färg och det känns som det borde vara omöjligt att gömma sig, men det är dags att bryta upp.

Göra försöket.

Vi ska följa gruppen fram till gränsen.

Muhammed och jämnåriga flickan Savala sover hängande i sina pappors famnar. De få tillbehören samlas ihop och gruppen sätter sig i rörelse.

De korsar järnvägsspåret som egentligen är den rakaste vägen in i Ungern, men där framme övervakar dussintals poliser natten.

På andra sidan rälsen är terrängen lite tätare och det går att gå lite rakare i ryggen.

– Där är gränsen, viskar Abdu. Han har en tröja där Zlatans namn är skrivet i Stålmannen-stil.

– Världens bästa fotbollsspelare, säger han med ett leende.

Hundskallen känns plötsligt ännu närmare. Ljudet skakar om i tankarna, som att vakna upp från en berusad dvala och plötsligt se nyktert på omgivningen.

71 människor kvävda till döds i en lastbil, fyra av dem barn. Går det ens att föreställa sig paniken de måste känt när syrebristen stramade åt luftvägarna? Nej.

Samma dygn: Hundratals människor drunknade i ännu en katastrof på Medelhavet.

De bar alla på samma förhoppning som Radwan och Rohat som nu hukande småspringer genom natten på väg mot ett virvlar av taggtråd som utgör gränsen mot EU.

Ännu en polisbil kör snabbt längs med stängslet. Helt nära nu.

Vi kan inte följa efter längre än hit.

Det sista vi ser av Radwan är hans ryggtavla innan den slukas i mörkret mellan de höga majsplantorna.

100 meter och tre virvlar av taggtråd är vad som återstår innan familjen är inne i EU. Sen då?

I famnen bär han Muhammed, i huvudet bär han förhoppningen att pojken aldrig mer ska behöva uppleva ett krig.

Den ungerska säkerhetstjänstens söklampor sveper över landskapet.

Hundarnas skall ljuder igen.