En sekund – sen kunde det varit över
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-08
En sekunds tanklöshet och en lätt cykel som susar förbi. Det räcker.
Sedan dunkar mitt bakhuvud i asfalten med full kraft och allt svartnar.
När jag slår upp ögonen forsar blodet från huvudet nedför kroppen och ut på gatan där bilarna svischar förbi en halvmeter bort.
Jag förstår inte varför men jag storgråter, okontrollerat.
Cyklisten och en man som blivit vittne till krocken hjälper mig att kravla från bilbanan till trottoarkanten. Sedan klappar de mig som man gör med ett barn, tills polisen kommer.
Vi berättar osammanhängande: jag hade bråttom över gatan och gick rakt ut i cykelbanan. Cyklisten hade bråttom till banken och kom i full fart från vänster. Vi fick ögonkontakt – en sekund – men väjde instinktivt åt samma håll.
En poliskvinna efterlyser ambulansen som dröjt 50 minuter, fast mitt blod levrat sig, mitt i Stockholms city.
På ambulansbåren måste jag sluta gråta – jag får order om att ligga blickstilla eftersom jag ska röntgas.
Men det är först när jag slipper den sedvanliga väntetiden i akutens korridor som jag inser allvaret. Snabbt på med halskrage, sedan rullas jag iväg för att röntga nacke, huvud och rygg.
Det blir en lång kväll, med många tankar.
Några dagar senare, medan jag vilar mitt kraftigt hjärnskakade huvud i ett tyst rum med dunkelt ljus, ringer en polisman. Han undrar hur jag mår, om jag börjat med sjukgymnastik, och om han får lämna ut mitt telefonnummer till cyklisten som är orolig.
Cyklisten och jag enas om att vi bägge hade tur. Och om att det inte är någon klyscha, hur fort livet kan förändras. Han berättar om en bekant som råkade ut för en liknande cykelolycka – ett annat sekundverk – och tragiskt nog blev en siffra i dödsstatistiken.
– Förstår du att jag tänkt på dig hela helgen?