Inget äcklar mig mer än andra människor
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag vet inte vad det är med mig, men det känns som om jag blir mer och mer människofientlig för varje dag som går. Jag tycker inte om att stå nära dem i hissar. Människorna, alltså. Jag ställer mig i ett hörn och håller andan och vill bara komma ut-ut-ut. Jag tycker inte om att kallprata med dem över huvud taget. Stå där och tala dumheter, nej tack. Jag blir äcklad av att se andra människor äta. Framför allt äldre människor. Det finns något med farbröder som äter filmjölk och andas genom näsan så att det visslar sådär konstigt som jag på senaste tiden har börjat finna outhärdligt. Jag tycker överlag inte om att umgås med människor.
Jag bastar varje dag på ett offentligt bad inne i stan. De här bastubesöken har utvecklats till trauman. Det är nämligen här som närheten till andra människor blir som allra mest besvärande. Jag går in i bastun och kartlägger genast positionerna. Väljer en yta där det är minst chans att bli utsatt för beröring. Och där sitter jag och betraktar män vars lea lemmar hänger härsan-tvärsan över de våta träbänkarna. En dåre har lagt sig raklång på rygg. Han ser ut som en tvärgata där han ligger. Jag försöker titta åt annat håll, men det går inte att ta blicken från hans lönnfeta kropp och hans svettpärlande penis som lagt sig tillrätta åt vänster.
Det går inte, därför att han hela tiden avger kroppsljud. Hela tiden. Han kliar sig på magen och kroppen svarar med ett långdraget ”ouh”. Han pillar sig lite på penis och kroppen skickar ett ”aah”. Det kommer kroppsljud från alla möjliga håll i bastun. Mannen nedanför mig säger tyst ”Ouff” varje gång nån kastar vatten på stenarna. En annan suckar hela tiden med sådan emfas att det påminner om dödssuckar. Ni vet, den sista utandningen hos svårt sjuka människor. Han tycks avlida gång på gång. Det är fasansfullt. Jag befinner mig i helvetet. Jag måste ut.
Jag trippar över den liggande mannen och hans penis, jag väjer undan elegant för den ouffande mannen och flyr ut ur bastun. Jag kastar mig in i duschen, sätter på iskallt vatten och så står jag där och skakar av allt obehag.
”Herregud-herregud-herregud”, mumlar jag för mig själv och daskar till mig själv på kinderna för att bli av med de obehagliga minnena. Mitt i allt detta vandrar en man förbi mig och ryggar genast tillbaka när han ser mig. Han tittar på mig förskräckt. Lika äcklad av mig som jag av männen inne i bastun.