Uppsalabröderna flydde till Sverige – hjälper nu flyktingar på Lesbos
Uppdaterad 2020-01-22 | Publicerad 2020-01-19
Uppsalabröderna Firpo hjälper flyktingar på ön Lesbos. Nu åker de ner till Grekland för åttonde gången sen 2015.
En resa som blivit organisationsmässigt lättare varje gång. Men som samtidigt väcker enormt starka känslor.
Julian Firpo och hans bröder har växt upp i Uppsala. När de var barn kom de som flyktingar från Argentina. En bakgrund som gjorde det omöjligt att gå oberörd när nyheterna om flyktingkrisen på medelhavet kom 2015. Bilden på treårige Alan som låg död på stranden fick många att öppna plånboken och skramla. Men Julian och hans bröder tog det ett steg längre. Efter en hel del frustration och samtal fram och tillbaka valde att själva ta tag i saken.
– Vi är sex bröder, och min äldsta sa då: ”Vi skiter i det här nu, jag drar. Nån som ska med?” Och jag kände att nu åker vi. Vi kan ju faktiskt göra skillnad och vi måste hjälpa människor.
Fick ordna själva
När bröderna bestämde sig för att åka till Lesbos var läget ett helt annat än det är idag. Det kom i snitt 8000 människor per dag till ön. Och inga hjälporganisationer hade hunnit etablera sig i någon större utsträckning. Det var upp till dem att efter bästa förmåga arrangera sin egen hjälpinsats.
– Vi började kommunicera med vänner på sociala medier. Responsen var enorm. Vi samlade in kläder, pengar och förnödenheter till dem som var där. Sen åkte vi, säger Julian Firpo.
När de kom till Grekland lät inte situationens allvar vänta på att göra sig påmind. De hann inte mer än lämna flygplatsen innan de såg uttorkade och hungriga barnfamiljer vandra de sju milen från medelhavets stränder till inskrivningen för att komma vidare i Europa.
– Det var en chock! Vi hade förberett oss så mycket som möjligt, det är svårt såklart. Det var det första mötet med verkligheten. Vi gav dem det vi kunde. Innan vi åkte vidare till den plats det kom flest människor. Där var det bara börja dra upp människor ur vattnet.
Överfyllda båtar med långt ifrån tillräckligt fyllda bensintankar drev runt på medelhavet. De framfördes av personer som aldrig styrt en båt tidigare. I bästa fall körde de rakt och resan tog en timme. I de flesta fallen kantrade båtarna och människor svävade ständigt i livsfara. Att kalla det för båtar tycker Julian är att ta i.
”Man får gråta på kvällarna”
Bröderna hade lovat varandra att inte gråta på stränderna. Inte för sin egen skull, utan för att hålla ihop det inför dem de var där för att hjälpa. Julian minns dock en gång då det var ett svårt löfte att hålla.
– Plötsligt fick jag en leksaksflytväst i händerna. ”Vad gör den här”, undrade jag. När jag tittar in i flytvästen ser jag en fyra dagar gammal bebis. Jag var helt paralyserad, innan jag slogs av att jag behövde få barnet upp på land. Då var det många tankar i huvudet, man fick gråta på kvällen, berättar han.
Gänget arbetar självständigt och är inte knutna till någon större hjälporganisation. De beskriver att deras mål är att göra punktinsatser och att hjälpa människorna i flyktinglägren att hjälpa sig själva. Behövs det kärl att laga mat i så fixar dem det. Behövs blöjor till barnen så fixar dem det. Att inte vara knuten till en hjälporganisation tycker Julian gör det lättare för dem att vara flexibla på plats och ge människor vad de behöver utan mellanhänder.
– Det vi gör, gör vi tillsammans med dem som bor i lägren. Vi vill skapa engagemang för människorna att hjälpa sig själva. Och det får vi alltid. Förra gången fick vi jättemycket hjälp av några grabbar på plats som hjälpte oss att räkna tält och vi delade ut allt vi hade utifrån hur många som bodde i tälten. Det är en stor apparat, men det går ihop när människorna hjälper oss.
Flickan med det gröna äpplet
Julian har själv små barn hemma. Han beskriver det som omöjligt att inte bli berörd av det som pågick, och fortfarande pågår på de grekiska stränderna. En utav de många tillfällen de delat ut förnödenheter i lägren har fastnat särskilt hos honom som småbarnsförälder.
– Under den första resan hade vi köpt gröna äpplen. Vi delade ut mat, leksaker och godis under en muslimsk högtid och jag kommer ihåg en flicka som blev så otroligt glad över ett grönt äpple. Mina barn älskar äpplen och vi har det ju i överflöd här hemma. När en flicka då blir så glad och tårfylld över ett grönt äpple kan man ju tala om kontraster som heter duga, säger han.
Det är dags igen
Om två veckor är det dags igen. För åttonde gången åker gänget ner till Grekland för att hjälpa dem som flyr misären. Trots att det inte talas lika mycket om flyktingkrisen i tidningar och tv så vittnar Julian om en nästintill oförändrad situation. Det finns två flyktingläger som de besöker. Det ena är byggt för 3000 personer. Där bor 20000 flyktingar i dagsläget. Brödernas punktinsatser fortsätter och intresset för deras resor har växt med åren. Men Julian vill lyfta fram den trogna skaran som alltid funnits där för dem. Att alla inte kan åka ner är självklart, menar han. Men alla kan göra någonting.
– Rent generellt kan man stötta olika initiativ. Man behöver inte åka ner till Lesbos själv. Man kan stötta människorna som kommer hit, i sitt närområde. Och vill man följa vår resa kan man göra det genom Facebook, säger Julian Firpo.
Tillsammans med Julian kommer även hans bror Lucio Firpo och deras vän Magnus Manhammar att åka till Grekland januari.
