Ulf Lundell om utlandskarriären som aldrig blev: ”Avundsjuk? Lite”
Vi skulle ha setts i sommar, Ulf Lundell och jag.
På Hvaler gjestgiveri på andra sidan gränsen, han på scenen och jag i publiken.
Nu blev det inte så och det sörjer Lundell, 70+, i sitt smådeppiga Sommar, om det som var – och det som aldrig blev.
För att vara ärlig hade jag hellre mött Ulf Lundell live på scenen på Kirkeøy i Norge än i ett förinspelat Sommar i P1.
Jag såg fram emot några sköna semesterveckor i min barndoms sommarparadis – och Lundells konsert skulle bli pricken över i:et.
Tänk att just han, min ungdoms stora ikon, skulle spela just där, på en av de platser jag älskar mest av allt i världen.
Nu sitter jag hemma, under ett för dagen symboliskt kapsejsat parasoll – hur gick det till? – och lyssnar på en, som det känns, lite smådeppig och melankolisk Ulf Lundell på radion.
– Jag skulle aldrig säga att ”en inställd turné också är en turné”, säger Lundell.
Jag kan bara instämma.
– Nu är corona här, säger Lundell.
Själv tillhör han riskgruppen 70+, vilket i vardagen inte tycks innebära någon större skillnad för honom – han lever ändå sitt liv i en slags självvald karantän, där i sitt hus på Österlen, numera.
Och skriver dagbok efter dagbok.
Dagböcker, som blir till böcker – och sommarprogram.
I sitt fjärde sommarprogram blickar Lundell bakåt på sitt liv, både på det som var – och det som aldrig blev.
Som en utlandskarriär och kanske världsberömmelse.
– Är jag avundsjuk? Lite, säger han.
Det är när han kommer in på politiken – och den förhatliga kapitalismen – som det som vanligt brinner till.
Då hörs glöden fortfarande.
Ingen artist står så stadigt i det svenska folkhemmet och socialdemokratin som Ulf Lundell.
Kapitalismen förstör allt sin väg – och den är värre nu än någonsin, säger Lundell.
Innan han återgår till sin dagbok.
Och de skrikande minnena i livets backspegel, denna, som han säger, ”existentiella spöksommar”.