”Skriv”, sa Monica, viftade med armarna och skrattade

Aftonbladets Monica Gunne död

Monica är borta.

Med henne försvinner en bit av Aftonbladets själ, och kanske den allra finaste.

Den som var så arg, så arg, och så glad.

Det är svårt att skriva när man är ledsen. Orden både vill och inte vill. De marar sig, och rannsakar varandra: inte för enkelt, inte för högtravande, inte för svart, inte för ljust.

Och jag önskar så att Monica stod vid mitt skrivbord igen, och sa, ”Joo! Kom igen! Skriv för fan!”

Efter snart fyrtio år i yrket är det fortfarande hennes klockor som ringer i huvudet när mörker ska skingras: ”Skriv! Jaa, det gör vi!”

Efter snart fyrtio år i yrket kan jag också säga att Monica Gunne var den bästa chef och arbetsledare jag haft. Så envetet positiv, så entusiastisk och så arg och så glad att den tristaste konferenssal kunde skimra i hennes närvaro.

Vår tid tillsammans var Kvinnaredaktionens, den som under ett krisdrabbat 90-tal lyste upp både Aftonbladet och Sverige. Det är bara en liten skärva av Monicas karriär, sju år fick vi ihop, men jag vet att såväl för mig som för de andra som var där blev det den bästa och roligaste tiden i våra journalistiska liv.

Amelia Adamo hade öppnat söndagsbilagan för den feminina flärd som skulle bidra till att göra Aftonbladet till Sveriges mest lästa tidning. Monica visade att även kvinnors ilska kunde sälja upplaga. Och hon visste, bättre än någon annan, att den ilskan bärs bäst av humor och värme. Så når man alla tjejerna, från kaffeborden på potatiskokeriet i Mjölby till de plisserade kjolarna på Handels. Hon lät dem alla skratta åt männen vid makten.

”Vi skriver aldrig om kvinnor som offer” sa Monica, ”vi skriver om kvinnor som subjekt.”

Jag får månne skit för det, men om det är någon person många av dagens feminister borde sakna är det Monica Gunne. Hon skolade som featurechef på Aftonbladet en hel kader av tjejer som gick vidare till chefsjobb i medievärlden, och då inte till obskyra tidskrifter, utan till stora, tongivande arbetsplatser, där de alla på sina sätt bidragit till en större värld för kvinnor i Sverige.

Jag skriver så, och inte ”svenska kvinnor” för Monica var också brinnande förbannad på många invandrade tjejers villkor. Tyvärr såg hon det för tidigt, hon arbetade, som den iller hon var, i månader på en artikelserie om haram för flickor i förorten, långt innan ämnet blev uppmärksammat av politiker och debattörer.

Den fick hon aldrig tryckt, det blev bara någon krönika, för mer nervöst lagda högre chefer fick skalvben.

Det hade aldrig Monica. Monica var aldrig nervös på jobbet. Monica var den journalistiska tryggheten förkroppsligad, i vassa klackar på redaktionsgolvet.

Hon var också den varma, trygga och kloka människan som chef. Hon som kunde lämna ett överfyllt skrivbord klockan fem, säga åt alla sina anställda att göra likadant och lugnt konstatera att ”vi fixar det där i morgon”.

Monica var den som skickade hem den här skribenten ”NU!” när han ville skriva färdigt en artikel innan han åkte hem till sin hustru vars vatten gått.

”Skriv!” sa Monica, viftade med armarna och skrattade.

Nu är hon borta, men jag vill som gammal proselyt skicka hennes ord vidare till alla som någonsin strävat eller strävar efter en publicistisk hållning: Var arg, och var glad, och gör som Monica sa:

”Gör det inte så svårt, skriv om det som är fel, galet, kul och viktigt!

Skriv för fan!”