Tony såldes som slav på auktion
Publicerad 2018-06-10
BENIN CITY.
Den som läser en historiebok får veta att slaveriet förbjöds på 1800-talet.
Ändå fortsätter handeln med människor i dag – längs den fruktade “Eldens väg”.
– Jag sattes i kedjor och såldes som slav på auktion, säger Tony Amadin, 30.
Man skulle kunna tro att den människa som utsätts för slavhandel i vår tid skulle ha varit förföljd. Flytt krig, katastrofer eller miljöförstöring. Eller åtminstone levt ett liv i extrem fattigdom.
Men inget av det där stämmer på Tony Amadin, 30.
Hans familj levde knappast i överflöd, men det fanns alltid mat på bordet. Tony Amadin kunde läsa till ingenjör på en teknisk högskola och hade ett jobb, som elektriker.
Ändå skulle han i december 2017 kedjas till händer och fötter och ropas ut som ”ung man med starka armar” på en libysk auktion.
Tony Amadin slår sig ner på verandan till sin brors enkla, men välbyggda hus en mil utanför Benin City i södra Nigeria.
Några getter slöar i skuggan. Lukten av långsamt ruttnande frukt sprider sig.
För mindre än ett år sedan kunde han ha beskrivits som en hyggligt framgångsrik ung man. Han var smart, driven och optimistisk. Nu tyngs ansiktsdragen av misstänksamhet och skam. Han känner knappt igen sig själv.
Tony Amadin har varken svårt för att uttrycka sig eller betrakta sin situation utifrån. Ändå ser han på oss med skepsis.
Hur ska han kunna berätta om sin livsfarliga färd längs det som brukar kallas “Eldens väg”?
Förklara hur det kändes att slungas fram genom helvetets sex kammare?
1. Onda aningar
Det var något med körstilen, som väckte hans oro. Det hänsynslösa sättet som människosmugglaren vred på gasen så att motorcykeln krängde och sladdade på lervägen i norra Nigeria.
Tony hade smugit upp tidigt på morgonen dagen innan, den 4 augusti 2017. Smugit ut ur huset före gryningen, medan hans mor fortfarande sov. Den första biten hade han rest med vanliga bussar. Han hade suttit vid fönstret och sett det gröna afrikanska landskapet bli allt torrare och blekare och känt sig hoppfull.
Resan hade varit hans hemlighet. Visst skulle hans mor och bröder bli bestörta till när de upptäckte att han gett sig av. Men ilskan och chocken skulle snabbt förbytas i glädje när pengarna från Europa började strömma in. Redan om två veckor skulle han vara framme, hade agenten sagt, som fungerade som mellanhand åt människosmugglaren.
Fast nu krängde motorcykeln till igen, så att han nästan ramlade av.
Benin City har i årtionden varit en knytpunkt för människosmugglingen. Åtta av tio som lämnar Nigeria kommer härifrån och guvernören i delstaten beskriver migrationen som en epidemi.
Till skillnad från många andra som ger sig av hade Tony Amadin jobb. Men möjligheterna att förbättra sitt liv här hemma tycktes stängda. Han ville något annat, något större.
Tony Amadin kastades bryskt tillbaka till verkligheten. Motorcykeln körde in i en lerbank. För bråkdelen av en sekund kämpade chauffören för att få tillbaka kontrollen.
Tony gled av, trycktes ner i gruset och kände hur motorcykeln landade ovanpå honom. Det glödheta avgasröret brände in i vaden.
Efter att ha blivit omplåstrad i en lokal sjukstuga tog han upp telefonen. Tony Amadin hade betalat motsvarande 9 000 kronor, sitt livs besparingar, för resan. Han ringde agenten och krävde att han ordnade fram en ordentlig bil eller gav honom pengarna tillbaka.
Agenten avfärdade hans klagomål med ett småskratt.
Långt senare skulle Tony förbanna sig själv för att inte ha lyssnat på sin inre röst, den som nu ville vända om.
2. Törsten
Ökensolen sved mot hans skinn och strupen skrek efter vatten. Åt alla håll samma syn: mil efter mil av öken. Sand uppbruten av hårda, ogästvänliga klippor.
Han hade dragit sig för att ringa sin mor in i det sista. Gått runt på gården i ökenstaden Agadez i Niger, där migranterna bodde i väntan på att ge sig ut på nästa etapp, och sökt ursäkter.
Hon hade gråtit i luren och sagt att hon skulle be för honom. Han hade försökt lugna henne och lovat att han snart skulle höra av sig igen.
Tony hade klämt sig in intill 26 andra migranter på flaket till en Toyota Hilux. Flertalet av migranterna var unga män. Men där fanns också kvinnor, flickor och några bebisar.
Sexton fordon, alla lika fullastade, hade lämnat Agadez tillsammans.
Tony Amadin hade följt människosmugglarnas order. Packat sin väska med kexpaket och små korvar. Hållit sig till vattenransonen, så att jeepen inte skulle bli alltför tung. Två femlitersdunkar var. En tekopp att dricka ur, varannan timme.
– Om två dagar är ni framme i Libyen, hade människosmugglaren sagt.
Att också det löftet var en bluff blev snart tydligt. Först bröt en Toyota i karavanen ihop. Sedan en till. Och en till.
Ganska snart tvingades de kvarvarande fordonen att köra i skytteltrafik. Tony och de andra passagerarna lämnades i timmar i stekande sol, medan chauffören åkte tillbaka och hämtade strandsatta migranter.
Han tog några försiktiga klunkar från tekoppen. Det var den tredje dagen och vattenmängden hade minskat oroväckande snabbt.
Tony Amadin hade sagt till folk han mött på vägen att han skulle till Frankrike. Inte för att han kände någon där, eller för att hans kunskap om landet sträckte sig bortom fotbollslandslags senaste spelaruppställning. Men det hade låtit bra. Han var flexibel, kunde tänka sig att städa, bygga eller jobba på bondgård. Göra vad som helst, bara han kom fram.
Det gick ytterligare ett par dagar. Han låg utsträckt någonstans i öknen och väntade på att chauffören skulle komma tillbaka. Fuktade läpparna, kramade de sista dropparna ur vattenflaskan, livrädd att någon skulle slita den ur hans händer.
Hettan var obarmhärtig. Kroppen domnade bort. Tony Amadin upptäckte att han inte längre kunde resa sig.
Dröm och verklighet flöt samman. Han visste inte längre om de väsande ropen han tyckte sig höra var inbillning eller verklighet.
– Vatten… ge mig vatten…
Det blev allt tystare runt honom.
Han vaknade av att chauffören kom tillbaka. Han hade gjort en omväg förbi en oas och fyllt på vattendunkarna. Tony tog några klunkar, först försiktigt, sedan hetsigare. Kände hur hans sinnen kom tillbaka. Runt om honom låg medpassagerare utspridda i sanden. Några rörde sig, andra var livlösa. För fyra av dem hade räddningen kommit för sent. Han hjälpte till att begrava kropparna i sanden.
När Toyotan rullade in i staden Sabha i södra Libyen var det inte längre lika trångt på flaket. Tony Amadin hoppades ha lagt det värsta bakom sig. Men han hade än en gång fel.
3. Pistol mot huvudet
En vass, hård pistolmynning tryckte mot hans tinning. Den ghananske människosmugglaren pekade på telefonen på bordet.
– Ring!
Migranterna hade låsts in i ett stort hus så fort de kommit fram till Sabha. Tony Amadin blev sparkad och slagen. Det var inte svårt att förstå vad smugglarna ville. Pengarna han hade betalat för resan i Nigeria räckte inte. Han skulle förmås att betala nästan dubbelt så mycket till, motsvarande cirka 16 000 kronor, för att få fortsätta.
Eller rättare sagt, se till så att hans familj hemma i Nigeria fick fram pengarna och skickade hit dem med Western Union.
Äntligen gick signalerna fram. Tony Amadin hade inte förmått sig att ringa sin mor. I stället hörde han en av sina bröder svara i andra änden.
– De dödar mig om ni inte betalar, fick han fram.
Skammen efteråt var nästan värre än hoten och slagen.
När den amerikanska tv-kanalen CNN i november avslöjade hur afrikaner såldes som slavar i Libyen för 400 dollar, en nyhet som väckte raseri i Nigeria, hade Tony Amadin redan gett sig av.
Ändå hade väsentlig fakta funnits tillgängliga före resan. Han hade kunnat läsa i lokaltidningar om hur migranter varje år törstar ihjäl eller blir tagna av banditer i Libyen. Googla fram hur verkligheten ser ut för de allra flesta som kommer fram till Europa, som tvingas tigga på trottoarer och tågstationer.
Men Tony Amadin stirrade sig blind på den lilla framgångsrika procenten som hade lyckats. Han såg tv-apparaterna och gasolspisarna som deras familjemedlemmar kunde köpa för de hemskickade pengarna och blundade för allt annat.
Det gick några dagar. Hans bror hade stött på problem och bad om mer tid för att få fram pengarna. Misshandeln blev allt grövre.
4. Auktionen
De spottade på honom. Kedjade honom. Pryglade honom allt hårdare med käppar och pinnar.
– Få… dem… att… betala!
Tony Amadin låg ihopkrupen, undrade hur mycket mer hans kropp skulle klara av. Hur länge det skulle dröja innan någon av männen tappade tålamodet och höjde sin pistol och ett sista skott brann av.
Han var beredd på det mesta, men inte på det besked han nu fick av den ghananske mannen:
– Du ska säljas.
Libyen är ett laglöst, sönderfallande land som befinner sig i inbördeskrig. Människosmugglare håller migranter mot lösensummor. De som inte kan betala för sin egen frihet säljs vidare. Starka män tvingas jobba som livegna på fälten, med sophantering eller som soldater. Kvinnor utsätts för upprepade våldtäkter.
Tony Amadin skulle säljas på auktion, men visades aldrig upp framför köparna. Kanske fruktade säljaren att såren och blåmärkena skulle ha dragit ner priset på vad som utlovades vara en “ung, engelsktalande man med starka armar”. Han fick aldrig veta hur högt budgivningen hade trissats upp.
Ghananen förklarade att hans nye ägare var libyer och hette Ali.
– Han kommer och hämtar dig. Du ska jobba som hans livvakt.
Hjärtat slog snabbt. Det gäller att att inte visa några känslor, tänkte Tony. Att bara underordna sig. Överleva till varje pris.
5. Pojken
Ali tog honom till en hemlig anläggning där andra migranter hölls. En väldig lagerliknande byggnad omgiven av murar. Femtusen migranter var fångar därinne.
Nigerianer, men också pakistanier, marockaner, gambier och senegaleser.
Män, kvinnor och barn som precis som han hade drömt om Europa, men som stoppats på vägen och berövats alla sina rättigheter, till och med den att existera.
Tony Amadins jobb var att stoppa banditer som kom för att “stjäla” migranterna. Ali utrustade honom med ett automatvapen och visade Tony, som aldrig hade skjutit, hur det fungerade.
– Döda alla som kommer nära, sa han.
De andra migranterna sattes på svältkost. Tony Amadin fick kött och bröd och undkom misshandeln. Vaktjobbet blev hans räddning.
Varje dag kom det arabiska män och betalade för att våldta kvinnorna. Oftast brydde de sig inte om att söka avskildhet. Allt skedde öppet. Tony tittade bort, men de fasansfulla ljuden var omöjliga att stänga ut.
Inne i byggnaden dog människor varje dag, av svält, sjukdom och misshandel.
Libyerna hade bara en svaghet. Barnen.
En dag bevittnade Tony Amadin hur en afrikansk man skällde på sin yngre släkting, en femårig pojke. Barnet sprang gråtande till libyerna. Efter att ha tröstat honom tog en av dem tog upp sin skarpladdade pistol.
– Här.
Pojken tog emot det tunga vapnet med sina båda händer. Han gick några steg fram till släktingen som nyss skällt på honom, riktade vapnet mot honom och sköt. Kulan träffade i magen. Ingen vågade försöka rädda mannen, som snabbt förblödde. Libyerna skrattade.
Tony Amadin förstod att hans frihet fortfarande var till salu, men att priset än en gång hade fördubblats till motsvarande 30 000 kronor.
Veckorna blev till månader. Till sist fick han kontakt med sin bror.
Genom att sälja familjens mark och ta ett lån hade han lyckats få ihop pengarna. Tony Amadin var åter en fri man.
Men brodern hade också något annat att berätta:
– Mor är död.
6. Båten
Tony Amadin famlade med händerna, men det fanns ingen reling. Ingenstans att hålla sig i. Allt han kunde göra var att be till gud, bli en del av det kollektiva mummel av böner som låg som ett brus under de dånande vågorna.
På himlen syntes inte en stjärna.
De hade gett sig av från stranden utanför Tripoli klockan ett på natten till den 19 februari 2018. Vattnet var lugnt, men Tony Amadin kände sig inte trygg.
På hans gummibåt var de 90 migranter. På var och en av de tre andra 120.
De fyra gummibåtarna hade till en början färdats tätt intill varandra. Efter fem timmar kom regnet. Det föll ner över båtarna och gjorde havet vilt.
Nu kastades den egna båten upp med en sällsynt kraft. En märklig syn utspelade sig. Mannen framför Tony lyfte. Flög iväg i en båge och landade i det kokande havet.
Snart skulle samma öde drabba fler passagerare.
Fortfarande hade de sällskap av en av de andra båtarna. Tony Amadin följde den med blicken, där den kämpade genom de rasande vågorna femton eller tjugo bort.
Det overkliga skedde på bara någon sekund. Hela systerbåten lyftes som av ett sjövidunder och landade upp och ner. De 120 passagerarna hamnade alla i havet.
Skriken kvävdes snabbt. Det fanns ingen tid att vända, ingen möjlighet att rädda liv. Det sista Tony Amadin skymtade var några orangea flytvästar i vågdalarna.
Till sist plockades de upp av en libysk fiskare. Tretton från Tony Amadins båt hade spolats överbord. Överlevarna togs tillbaka till Afrika och sattes i ett libyskt migrantfängelse.
Den 8 maj flög Tony Amadin tillbaka till Nigera, genom ett samarbete mellan EU och Internationella migrationsorganisationen, IOM.
Han satt bekvämt tiotusen meter upp i luften med mat och dryck på en bricka och såg ner på den öken där han nästan törstat ihjäl och sedan sålts sålts som slav och varit en hårsmån från att dö så många gånger att han tappat räkningen.
Det hade tagit honom sex månader att nå Tripoli. Hemresan klarades av på fyra timmar.
Kan du tänka dig hur det känns att vara den som har misslyckats med allt? Som svikit sin döende mor och tvingat sina egna bröder att sätta sig i skuld för livet?
Att då komma och knacka på dörren, som en förlorad son?
Tony Amadin sitter på verandan till sin brors enkla, men välbyggda hus och säger att han skäms, men är glad över att vara vid liv.
Han är migranten som aldrig hade behövt resa, som satte allt på spel för ingenting. För ett skitliv som papperslös i Europa.
Samtidigt är han en av de få lyckliga. Som inte bara har överlevt utan har en familj som faktiskt välkomnat honom hem.
Vi har rest runt i Benin City i dagar, och lyssnat på snarlika berättelser, utan att någonsin komma in till kärnan. Utan att kunna sätta fingret på vad det egentligen är som får unga i just den här delen av Afrika att övertygas om att varje annan väg till ett bättre liv är stängd – och som får tusentals att varje år ge sig av.
Men kanske är en vag dröm om att ha det grannen har allt som finns.
Ett riktigt kylskåp. En parabolantenn. En bil...
Hönor sprätter runt i den röda leran. Byns femåringar jagar varandra fram och tillbaka, ännu utan en tanke på Europa. Från ett hus en bit bort strömmar Bob Marley ut.
Don’t worry about a thing. Everything’s gonna be alright.
Det är en sång som gjord för att lugna överlevare som Tony Amadin. Men den tystar inte tankarna på att den slavhandel som borde vara förpassad till historieböckerna pågår just nu.
Och den ger inget svar på frågan vem som ska stoppa den.