När Anya återvände hem hade ryssarna gjort hennes hem till en svinstia

Nivette Dawod

LYPIVKA. I flera veckor ockuperade ryska soldater Anyas hus.

När nederlaget var ett faktum dumpade de tomma spritflaskor, gammal mat, slitna kläder och minor överallt.

Nu har Anya lämnat gömstället under kyrkan – och återvänt till svinstian som är hennes forna hem.

Anya i Lypvika: ”Familjen ska bo här igen”

Den ryska invasionen hade pågått i drygt två veckor när varningarna började komma. I början av mars hade soldaterna kommit hela vägen till lilla Borodjanka, fyra mil nordväst om huvudstaden Kiev.

Snart borde de rimligtvis vara i Lypivka, byn med strax över 1 000 invånare, och 27-åriga Anyas hus, alldeles vid huvudgatan, låg illa till.

PLUS: Rysslands kupp i Melitopol: Stal dyrbart guld

Antingen skulle det drabbas av de ukrainska soldaternas minor som placerats vid bron för att stoppa ryssarna, eller så skulle de ryska stridsvagnarna göra sitt.

När striderna var så nära att fönsterbrädorna började skaka bestämde sig Anya: Hon och den fyraåriga sonen Volodymyr måste ta skydd.

helskärm

Precis som många av grannarna tog de sig till den nybyggda vita kyrkan i byn.

– Det var den 12 mars, berättar hon.

– Vi var flera som gick tillsammans. Vi bar på vita flaggor för att visa att vi var civila.

Hon och sonen klarade sträckan, bara någon kilometer lång. Men hon har fått höra i byn att nio personer sköts av ryska soldater den dagen.

– De blev skjutna i händerna och armarna, det var tydligt att de struntade i vilka de sköt mot. Deras mål var bara att förbjuda oss från att lämna byn, säger hon.

Ständig skottlossning utanför

Hon minns inte riktigt hur många dagar de befann sig i kyrkans källare, tio dagar kanske? Eller mer. Däremot att de var ungefär 30-40 personer där nere. De två eller tre första dagarna hade de el. Sedan sköts ledningarna ner av ryska soldater. Vattnet tog slut. Värmen försvann med elen.

– Det var riktigt kallt emellanåt.

Hade det inte varit för grannar som kom med mat hade de antagligen inte överlevt, säger Anya.

Utanför hördes ständigt skottlossning och artilleri. På kvällarna höjde ryssarna rösterna. Anya säger att de lät fulla. Hon tror att de drack och plundrade hem.

Två gånger kom ryska soldater ner till källaren under kyrkan. De luktade bensin och var arga.

– De sa: den som tar sig upp härifrån kommer att dödas.

Hon beskriver att det var en tid av rädsla, panikattacker och mörker.

Men också av oro.

Maken Oleksij, 31, är undantagen från den ukrainska armén på grund av sin epilepsi. Men hans pappa har i sin tur cancer och klarade inte av att lämna sitt hem. Oleksij bestämde sig för att stanna hos fadern med resonemanget: ”skjuter de får de döda oss båda”.

”Allt var förstört”

Först en månad efter att de lämnat huset kunde Anya, Volodymyr och maken Oleksij återvända.

Den 1 april blev Lypivka, precis som flera förstäder till Kiev, befriade från ryska soldater. Därefter behövdes ett par dagar för att rensa området på minor. 

Taket har rasat, antingen efter ukrainska minor som misslyckades att spränga bron, eller av ryska diton som soldaterna lämnat.

Det som nu är kvar av huset där Anya växte upp och levt hela sitt liv kan bara beskrivas som en svinstia. 

Tomma spritflaskor ligger huller om buller, stora glasburkar med härsken rödbetssoppa, borsjtj, har dumpats, gamla militärkläder och kängor är kvarlämnade – många av dem har gått sönder – och konserver och matpaket ligger blandade med saker som varit Anyas och Oleksijs

– Vi blev så ledsna när vi kom tillbaka hit. Alla våra saker, allt vi samlat på oss genom åren. Allt var förstört och borta, säger Anya.

Ute i trädgården brinner en brasa. Ett bål bestående av kartonger med rysk text, krossat porslin, rester av huset och sådant som Anya och Oleksij inte kunnat avgöra exakt vad det är.

– De lämnade massor av skräp och sopor.

PLUS: 50 ryssar om kriget: ”Som barn – vill inte förstå”

Det som tidigare var familjens vardagsrum har flest saker kvar. Där ligger två madrasser – som inte är familjens.

– Vi har hittat så många saker som inte var våra. När vi kom hit stod en svart motorcykel mitt i vardagsrummet, fulltankad. Vi började fråga runt om någon i byn saknade en motorcykel. Till slut hittade vi ägaren som kom och hämtade den.

Grannens hus minerat

Grannen Maria, 59, har två stora glasbehållare med ris och bovete som någon dumpat i hennes hus

– Jag trodde det var dina? säger hon till Anya.

– Nej nej, jag har aldrig haft sådana burkar hemma, svarar Anya.

Mitt i förstörelsen blir situationen nästan komisk.

Grannarna skrattar tillsammans åt vilken usel borsjtj ryssarna tagit med sig: ”full av vitkål! Det har vi aldrig i vår borsjtj”, och fnissar åt att skyttegravarna ryska soldaterna börjat gräva i trädgården är alldeles för ytliga. 

– Och kolla här, det här skulle nog bli en massgrav. Men de hann aldrig klart, den är tom!, skrockar grannen Stepan, 58.

I nästa sekund pekar de på ett hus med förstört tak: ”Den familjen har inte kunnat komma tillbaka för det huset är fortfarande minerat”. 

Anya, Oleksij, Stepan och Maria har alla påbörjat processen att återuppbygga sina hus. Stepan och Maria ska gå i pension här. Anya, Oleksij och Volodymyr har ett helt familjeliv framför sig. Så länge bor de hos släktingar.

Det får ta den tid det tar.

– Det är klart att det är en mardröm när någon invaderar ditt hus och ditt liv. Men det här kommer att gå att bygga upp igen. Det råder det ingen tvekan om, det kommer till och med bli bättre än förut, säger Anya.

Det materiella är inte så mycket värt, säger hon. Att samla på sig små muggar och porslin som hon brukade göra, eller ha mycket kläder, är inte viktigare än livet självt.

– Vi ska komma tillbaka och bygga upp allting. Hela familjen ska bo här igen.

3 000 döda i kriget: ”Spår av tortyr”