Anders vill hjälpa andra – efter dotterns och barnbarnens död
Publicerad 2022-07-31
För ett år sedan tog Maria, 31, sitt och sina två barns liv efter att ha flytt en destruktiv relation.
Hennes pappa Anders Nicklasson, 66, kämpar i dag för att hitta ett sätt att förhålla sig till saknaden efter dottern och barnbarnen.
– Min uppgift i detta är att hjälpa andra i samma situation, säger Anders Nicklasson.
Anders Nicklassons dotter Maria var 31 år när hon en onsdag i fjol tillsammans med sina två små barn ställde sig på rälsen ett stycke utanför Hässleholm och inväntade det framrusande tåget.
Maria, det yngsta barnet i en syskonskara på tre, hade alltid stått sin pappa nära.
De delade ett brinnande intresse för musik, de anförtrodde sig åt varandra, uppmuntrade varandra; det var en relation präglad av goda samtal.
– Hon gick alltid sina egna vägar, kunde dyka upp på jobbet i peruk och rött läppstift och när hon fick frågan varför svarade hon bara, ”för att jag kan”. Hon älskade att hjälpa andra människor och arbetade med hjälpbehövande ungdomar med Downs syndrom, säger Anders och fortsätter:
– Hon var mycket omtänksam. Alltid omtänksam.
Levde i en destruktiv relation
Marias sista tid i livet var svår.
Hon levde i en period på ett skyddat boende efter att ha lämnat bakom sig en destruktiv relation, flyttade sedan hem till sina föräldrar. Men de dagar som ledde fram till att Maria tog sitt och sina barns liv var ljusa. Hennes föräldrar upplevde att hon sakteliga var på väg att återhämta sig från de katastrofer som drabbat henne.
Maria lämnade inget brev till sina närstående. Anders säger att tomrummet som hon och hennes barn lämnat i hans liv är omöjligt att beskriva. Vilket också gäller de känslor som fyller honom när han begrundar sin dotters och barnbarnens sista ögonblick.
– Vi i familjen träffades varje dag efter händelsen. Min sons sambo är polis och hon såg samma dag som det hände till att jag och min fru skickades till psykakuten. Där fick vi hjälp och vi tilldelades en kurator nästan direkt. Men det har känts ensamt, säger Anders och fortsätter:
– Det är så få som kan sätta sig in i vad som hänt. Men vi har familjen, och vi kan prata med varandra och vi har funnits för varandra genom hela den här perioden.
Själen har bevarats
För Anders del har vägen tillbaka till livet efter tragedin varit att hålla igång samtalet med sin dotter. Han säger att han aldrig varit religiös, men efter händelsen har han likväl inte kunnat skaka av sig känslan av att Marias själ bevarats, att hon fortfarande ser och vägleder honom.
– Jag och min fru brukar säga att vi att vi har tre barn och ett är i himlen. Jag besöker ofta hennes grav och sitter där och pratar med henne. Jag har länge varit trubadur, men efter händelsen orkade jag inte fortsätta spela. Men då sade min dotter till mig att jag ska fortsätta göra det jag tyckte om att göra när hon var i livet. Så nu har jag tagit upp musiken igen.
Ett tag hennes dotterns död – som Anders talar om som just ”händelsen” – fann han ett dokument i en dator som han lånat ut till sin dotter under den tid hon befann sig i det skyddade boendet. I detta har Maria beskrivit sin flykt från den destruktiva relationen, det elände som hon och hennes barn vadade i under de sista åren.
Skrev om dottern
Med utgångspunkt i de omkring 20 sidorna som det allt som allt rörde sig om började Anders själv skriva. Det blev ett sätt för honom att spinna vidare på sina samtal med sin dotter och att i processen finna ett sätt att förhålla sig till sin nya vardag. I dag sitter han på en färdig bok, i vilken hans egna reflektioner varvas med dotters redogörelser.
– Man måste på något sätt försöka hitta mening. Maria drevs av att hjälpa andra människor och där jag är nu vill jag göra samma sak. Jag hoppas att min bok ska kunna hjälpa andra människor med närstående som utsätts psykiskt och fysiskt eller att den kanske kan användas av socialtjänsten för att de ska få upp ögonen för situationer där allt inte står rätt till.
Ett annat liv
När Anders talar med Aftonbladet befinner han sig på Österlen med sin fru och barn och barnbarn. Han är i dag pensionerad och efter händelsen flyttade han och hans fru från sin gamla bostad för att skapa distans till de minnen av dottern som klistrade sig fast vid det tidigare hemmet.
Till Kristianstadsbladet har han tidigare sagt att han inte längre funderar på vad mer han kunde gjort för att hjälpa sin dotter och hennes barn. Däremot säger han i dag att han ofta tänker på vad prästen som förrättade Marias begravning sade till honom i samband med ceremonin, att vad som än händer ligger det värsta nu bakom honom.
– Hjälpen kommer inte till en själv utan man måste göra vad man kan för att skapa sig en dräglig vardag. Och jag försöker acceptera vad Maria gjorde. Enligt mig var det inte rätt beslut. Men det var hennes beslut. Vad jag kan göra i dag är att försöka hjälpa andra och att fortsätta vara pappan i familjen, säger Anders.