”Golvet var halt av blod”

Novaja Gazetas reporter om dagarna som skakade Vitryssland

Natten till den 24 mars greps nära 350 människor på Oktobertorget i Minsk. I tio polisskåpbilar kördes de till Okrestino-fängelset och till isoleringen i Zjodino.

Under veckan efter valet arresterades allt som allt nära 1 200 människor i Minsk.

Många av de gripna var skadade: De hade blåmärken och skrubbsår i ansiktet, några hade svårt att gå, andra hade brutna revben, många hade fått slag i huvudet. Värst drabbade var de som greps efter mötet och det fredliga demonstrationståget till fängelset, morgonen den 25 mars.

De arresterade berättade att en av demonstranterna avled i samband med demonstrationståget. Personer ur specialstyrkan fortsatte att slå honom med batonger trots att han låg ned. De fortsatte trots att han inte längre reagerade på slagen. Vad som hände med tre andra är fortfarande oklart. I fredstid, mitt i Europa, försvann de spårlöst efter att ha deltagit i oppositionens fredliga demonstrationståg.

Nöjda ockupanter

Vi var ungefär 37 arresterade i skåpbilen. Männen ur specialstyrkan visade olika miner. En del såg ut som rena förbrytartyper, andra såg ut som nöjda ockupanter i ett land som de just hade erövrat. En av dem, de andra kallade honom ”Lillen”, utmärkte sig som särskilt självsvåldig och ful i mun. Han gick fram till var och en av de arresterade, stötte gummibatongen antingen i ryggen eller i bröstet på dem och frågade: Är du nöjd nu? Och kommer du fortsätta att sätta dig upp mot makten? Han stötte batongen också i min rygg.

I vår skåpbil blev ingen allvarligt misshandlad. Kanske för att det bland oss fanns en kanadensisk journalist. Men så var det inte överallt.

Två dagar tidigare, i närheten av tältlägret, greps den ryske studenten Samuel Sagatelljan. Det här är hans berättelse:

”På måndagsnatten gick jag tillsammans med två vänner ut från tältlägret för att dricka te på McDonald’s. Då greps vi av specialstyrkan och fördes till en park. Där började de misshandla oss med batonger och jagade in oss i en polisskåpbil. Inne i bilen fortsatte misshandeln med batonger, knytnävar och sparkar. Tre flickor placerade de på sätena. Oss killar, vi var runt 15 stycken, slog de tills vi låg på golvet. De tvingade oss att lägga oss ovanpå varandra i tre rader. Vi fick inte lyfta huvudet. Så låg vi i ungefär en kvart. Värst var det för de som låg underst. De fick svårt att andas på grund av tyngden från de som låg över. De förlorade känseln i olika kroppsdelar. Om någon lyfte på huvudet slog de honom i huvudet med gummibatongen. En kille började gråta och bad att få resa sig upp. Han hade förlorat känseln i ett ben. Om någon rörde på sig gick de, över våra kroppar, fram till ’förbrytaren’. Allas ansikten var sönderslagna och blodiga. Flera hade brutna ben i ansiktet. Hela bilen var nedblodad. Golvet var halt av blod.

De lovade att våldta en flicka i 18-årsåldern. De beskrev detaljerat precis hur de skulle göra. Sedan visade de något slags filmklipp i en mobiltelefon och hon började gråta högt.

Särskilt hatade specialstyrkans män de med långt hår. De misshandlades ursinnigt. En fick håret avklippt på plats där i skåpbilen.

Över polisradion kom hela tiden frågan om det fanns några journalister bland de gripna. De ställde frågan till oss och då visade det sig att en av de gripna var fransk journalist. Det sa hon i alla fall. Då slutade genast misshandeln.”

Okrestino-fängelset översvämmades av arresterade. Polismännen och folk ur specialstyrkan sprang fram och tillbaka i korridorerna och in på kontor och skrek åt de gripna och åt varandra. Vi stod uppradade längs korridoren med ansiktet mot väggen och väntade på vår tur att få ett formulär om anhållan ifyllt. En del började må dåligt. Någon svimmade. En kvinna drabbades av ett epileptiskt anfall. Så förflöt några timmar. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Men till sist kom turen till mig. Ungefär tio minuter tog det att få formuläret ifyllt. Därefter tog de mitt pass och andra dokument, pengar, klockan, bandspelaren, kameran och mobiltelefonen. De drog snörena ur skorna och skärpet ur jeansen. Vid 11-tiden på förmiddagen fördes jag till cellen.

Inget att äta

Fram till lördagsmorgonen fick ingen någonting att äta och paket från anhöriga tog de inte emot. Hela fredagen kördes de arresterade runt till domstolarna. Också mig körde de iväg. Vi var runt tio personer och några poliser i polisbussen. När bilen körde ut genom fängelsegrindarna fick vi se folksamlingen med vänner och släktingar som var där för att uttrycka sin medkänsla och solidaritet. Bland dem fanns också Aleksander Milinkevitj (den vitryske oppositionsledaren, övers. anm.).

På domstolen i Sovjetstadsdelen i Minsk fördes jag till domare Kozodajevs rum.

Jag förklarade att jag var journalist och att jag inte aktivt hade deltagit i någon olaglig demonstration. För att kunna styrka mitt redaktionella uppdrag krävde jag en advokat. Han funderade en stund och bestämde sedan att målet skulle skjutas upp till på måndag för att under den tiden höra vittnena. Vittnena bestod av män ur specialstyrkan som stormat tältlägret. Utan minsta spår av skam försäkrade de på måndagen, lögnaktigt, att jag hade tagit aktiv del i demonstrationerna och att jag inte lytt polisens order. Att börja diskutera med dem var bara dumt. I stället krävde jag på nytt att få en advokat. Domare Kozodajev sa att målet i stort sett redan var avslutat och att det var sent att kalla in någon advokat. Nu började det hela bli småroligt. Domaren läste upp domslutet – 15 dygns administrativ arrest.

Överöstes av paket

En halv månad är en ganska kort tid. Vi fick mat varje dag, inte särskilt god, men tillräckligt mycket. Dessutom överöstes vi av paket – stora kassar fyllda av olika varor: cigaretter, toalettartiklar och kläder. Jag vet fortfarande inte med säkerhet vem som skickade allt det där. Några paket fick jag från Vitryska journalistförbundet – en oberoende organisation som inte är under statlig kontroll.

Sammansättningen av fångar i Okrestino-fängelset var unik. I cellerna satt studenter, lärare, programmerare, företagare, statsvetare, journalister. De flesta hade dömts till mellan 10 och 15 dygn. I fängelsecellerna lärde de känna varandra. Här diskuterade de läget i landet, analyserade misstag som kanske hade gjorts och gjorde upp planer för framtiden. Det hade inte kunnat göras bättre på någon konferens, seminarium eller någon annanstans. För ingen annanstans känns det så tydligt hur nödvändig friheten är som i fängelset. Ingenting kan förena oppositionen bättre än när de får dela fängelsebritsar. Vad hoppades egentligen Lukasjenko på när han valde att handskas med oppositionen så här?

Det finns en sak till som är fullständigt oförklarlig. Vad försökte Lukasjenkos regim uppnå genom att arrestera utlänningar och journalister? Trodde de verkligen att misshandel och gripanden skulle ta ifrån journalisterna viljan att arbeta i Vitryssland? På det här viset lyckades de också få flera länders regeringar emot sig och de gav journalisterna möjligheten att efter frigivandet berätta om hur det är i landet.

Enligt Vitryska journalistförbundet greps under valet 41 reportrar. Tolv av dem var utlänningar.

Sjöng i kör

Dagarna i fängelset masade sig långsamt framåt. Vi fördrev tiden med samtal, utbytte minnen och roade oss med intellektuella lekar. Den före detta polske ambassadören Mariusj Masjkevitj lärde oss en fängelesång som den polske solidaritetskämpen Jatsek Kotjmaritskij hade skrivit. Vi sjöng den i kör på polska till glädje för polackerna som satt i andra celler. Två gånger om dagen höjde vi en kopp med fängelse-te med ett vänskapligt ”Leve Vitryssland!” och fängelset svarade som ett eko ”Leve!”

Precis som det brukar vara i isoleringsceller och slutna anstalter så reagerade inte våra vakter. Några av dem sa till och med ”god morgon” till oss.

Till utlänningarna kom personal från ambassaderna. De hade med sig paket, nya tidningar, berättade nyheter och gav råd. Det verkade som om alla utlandsmyndigheter på ett eller annat sätt uttryckte sina protester mot gripandet av sina landsmän. Alla, utom den ryska. Omsorgen om landsmän utomlands är för den ryska regeringen en rent politisk fråga. Det är en sak när det handlar om mördare i Saudiarabien, korruptionsanklagade i Schweiz eller piloter i Lettland – en helt annan sak när det gäller politiska fångar i Vitryssland. Jo förresten, den ryske konsuln i Minsk, Vladimir Malysjev kom faktiskt en gång. Han pratade lite med de arresterade och hade även med sig ett par paket. Fast de var de mest blygsamma och anspråkslösa paketen av alla.

Informerades om utvisning

Den sista dagen, åtta timmar före frigivandet, kallades jag ut ur cellen ”med tillhörigheter”. Jag fördes iväg i en polisjeep till migrationsmyndigheten i Minsk. Där informerades jag om utvisning ur Vitryssland. Jag var tvungen att åka tillbaka till Ryssland inom tre timmar. I passet stämplade de: ”Förbjuden att resa in i republiken Vitryssland under loppet av fem år”. En kopia på beslutet skickades till det vitryska inrikesministeriet

De tog fingeravtryck, fotograferade mig framifrån och i profil och därefter eskorterades jag av polis till järnvägsstationen.

Genom vagnsfönstret på Warszawa-Moskva-tåget såg jag husväggar och garage där folk hade skrivit slagordet ”Det räcker!”. Jag mindes ungdomarna i tältlägret. Deras brinnande och självuppoffrande kärlek till friheten är tusen gånger mer värd än de allra skarpaste artiklarna, de allra vassaste politiska analyserna eller uttalanden från politiker. En del av mitt hjärta finns för alltid kvar på Oktobertorget i Minsk, på den lilla upprorsön för friheten, i tältlägret som varade i tre dagar och fyra nätter.

Aftonbladet.se publicerar en något förkortad version av Novaja Gazeta-reportern Aleksander Podrabineks artikel om tiden efter det vitryska presidentvalet.

Aleksander Podrabinek , översättning: , Johanna Melén