Emma, 29, räddad till livet av sitt nya hjärta

Cecilia Gustavsson

Nu har hon snart klarat svenska klassikern

KARLSTAD. Emma Dalman trodde att hon fått dålig kondition. Men hon behövde ett nytt hjärta. Snabbt.

Tre år senare har hon klarat Vasaloppet och Vätternrundan. Och fått en ny syn på livet.

– Det är upplevelser och gemenskap som är det viktiga.

Det är ofattbart att Emma Dalman, 29, var dödssjuk för bara tre år sedan. Hon hade drabbats av hjärtsvikt, och inga mediciner hjälpte. Hon orkade knappt klä på sig själv.

I dag är hon full av energi och skratt. Hon jobbar heltid, motionerar dagligen och lever livet fullt ut.

– Jag hade till och med skrivit till mamma och pappa om hur jag ville ha min begravning, berättar hon när vi ses i hemstaden Karlstad.

Det började våren 2012 med att Emma orkade allt mindre. Hon var utbildad dietist, hälsomedveten och sportig. Länge trodde hon att tröttheten var sviter efter en lunginflammation. Men hon blev allt mer kraftlös, och fick ont i magen och skuldran.

Drabbad av hjärtsvikt

En natt blev det akut. Smärtorna blev så svåra att hon stod på alla fyra och knappt kunde andas. Emma blev inlagd akut, och fick ett chockbesked: Hjärtat var kraftigt förstorat och flera andra organ var påverkade.

Hon hade drabbats av hjärtsvikt. Varför är omöjligt att säga.

– Jag fick veta att jag var dagar eller timmar från att hjärtat skulle stanna. När jag tog in det på allvar bröt jag ihop och blev jätterädd.

Mediciner skulle få Emma på fötter igen. Målmedveten som hon är bokade hon raskt in kurator, sjukgymnast och dietist. Fast besluten att komma igen trots att hon till och med var rädd att lägga sig ifall hjärtat skulle stanna.

En kontroll i december gav ett mörkt besked. Hjärtat hade snarast blivit sämre. Transplantation var det enda som kunde rädda hennes liv.

– När läkaren berättade blev det helt svart. Det kändes som om jag bara skulle falla. Jag minns en enda klar tanke: Ska mitt hjärta ut och ett annat in? Det här överlever inte jag.

Därefter följde en tid av nervös väntan. Väntan på ett samtal från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg om att ett passande hjärta finns.

– Det var så overkligt att det knappt gick att ta in. Ibland stod jag bara och stirrade in i spegeln och tänkte "Hur är det möjligt att jag kanske inte ska finnas?".

Vid det här laget var Emmas kropp helt slut. Hon kunde knappt lyfta armarna för att tvätta håret. Hon orkade inte gå i trappor, att bädda sängen var ett jätteprojekt. Vänner och föräldrar blev ett stort stöd.

Nya insikter

Och hela tiden väntade hon på telefonsamtalet som skulle rädda henne.

– Jag tänkte mycket på min blivande donator. Jag hade en konstant spänning i hela kroppen, vad skulle hända om de inte ringer?

Hon berättar att hon samtidigt fick nya insikter:

– Jag började förstå att livet inte handlar om att ha många dagar, utan att verkligen leva de dagar man har. Små saker började betyda väldigt mycket, som att gå på bio, och att skratta. Jag gjorde en lista över vad jag ville göra om jag överlevde.

Överst kom den svenska klassikern: Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet.

En vacker vårdag 2013 satt Emma på ett tåg. Då kom samtalet. Det hade kommit in ett nytt hjärta åt Emma.

– Det var som att trycka på play i ett liv som stått på paus.

Hon fick åka i ilfart till Sahlgrenska. Precis innan hon rullades in i operationssalen skrev hon ett brev till sina föräldrar om hur hon ville ha sin begravning. De behövde aldrig läsa det, även om det var nära.

Emma opererades tio timmar samma natt. Men det tog dagar innan hjärtat kom igång som det skulle. Hon låg nedsövd en hel vecka. När hon vaknade var hon så svag att hon inte kunde lyfta en arm.

Men det nya hjärtat slog stadigt.

Efter det kunde Emma med pyttesmå steg börja leva sitt vanliga liv igen. I ett år var hon sjukskriven. Med en enorm vilja började hon träna för att nå målet med klassikern - inte tjejvarianten, utan originalet.

”Vill leva fullt ut”

I vintras var hennes största fysiska utmaning någonsin: Vasaloppet.

– Det är det värsta jag gjort. Men jag klarade det. Jag har alltid varit envis och målmedveten, jag vet faktiskt inte vad det kommer ifrån.

Nu har hon klarat Vätternrundan på 17 timmar, och Vansbrosimmet som hon beskriver som lätt. I september återstår Lidingöloppet.

Det kan verka lite galet att utmana sig själv så mycket - varför gör du det här?

– Jag har bara ett liv, det är mitt och jag vill leva fullt ut. Och så vill jag visa alla som behöver en transplantation att det finns ett bra liv efteråt.

Hur har du förändrats av sjukdomen?

– Jag har lättare att prioritera det som är viktigt, det som ger mig energi. Och tänker mycket mindre på vad alla andra tycker. Jag uppskattar allt så mycket mer och tar inte allting så allvarligt – vad spelar det för roll om bussen är försenad? Likaså ler jag nästan varje gång jag ser en trappa, för jag kan ta den två steg i taget nu – något som var omöjligt när jag var sjuk.

Förutom träningen sjunger Emma i kör, och utövar den krävande självförsvarsgrenen Krav Maga. Hon jobbar heltid i den ideella organisationen MOD, Mer organdonation, som prins Daniel är beskyddare för.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på min okända donator.