Daniel Nyqvist, 37, hade kunnat ta sin hemlighet med sig i graven
Polisen: ”Hade blivit väldigt, väldigt svårt”
Publicerad 2020-09-21
LINKÖPING. Slutet kan bara bli ett:
Daniel Nyqvist, 37, döms för mord – dråp vill försvaret – och får rättspsykiatrisk vård.
Men det kunde ha blivit annorlunda.
Om han inte hade slängt kniven och mössan hade han kunnat ta sin mörka hemlighet med sig i graven.
– Tanken har slagit mig också. Det hade blivit väldigt, väldigt svårt, säger Jan Staaf, kriminalkommissarien som ledde jakten på den osynlige mördaren i nästan 16 år.
När hans storebror kommer in i rättssal 3 i Linköpings tingsrätt är det som om Daniel Nyqvist stramar upp sig för ett ögonblick.
Men det känns inte som om han tittar på sin bror. Inte på honom heller.
Hela rättegången har Daniel Nyqvist suttit stilla, utan att visa några känslor utåt, utan att titta på någon. Han har ömsom tittat ned i bordet, ömsom tomt framför sig.
Det är också det råd han har fått av sin advokat, Johan Ritzer, inför rättegången: att titta ned i bordet om det blir jobbigt.
Lite kontakt
De två bröderna – de enda som finns kvar av familjen i dag, mamma och pappa dog båda två under de senaste åren – har inte setts sedan Daniel Nyqvist greps den 9 juni i år.
Det sågs inte mycket innan heller.
För hans storebror, som också hämtades in av polisen den dagen innan dna-provet visade att det var Daniel, kom gripandet som en chock.
Själv lever brodern ett alldeles vanligt utåtriktat liv, med jobb, familj och barn, och fritidsintressen.
En stund tidigare har han stått och väntat utanför rättsalen, lugn, sorgsen och uppenbart tyngd av situationen.
På åklagarens fråga hur deras relation har varit svarar brodern:
– Den har alltid varit god.
Men de har inte haft särskilt mycket kontakt genom åren.
– Nej, det kan jag inte påstå.
Brodern har aldrig varit hemma i lägenheten där Daniel Nyqvist bott i över tio år och när morden begicks, den 19 oktober 2004, hade han redan flyttat hemifrån.
”Daniel förändrades”
En stund tidigare har två av Daniel Nyqvists barndomsvänner beskrivit hur deras vän från barndomen under gymnasietiden plötsligt förändrades.
– Den Daniel jag växte upp med var en glad kille. Under tidigt 2000-tal började Daniel förändras drastiskt, säger en av vännerna.
– Först hoppade han av gymnasiet för att börja om igen. Därefter kom andra förändringar. Den Daniel vi växte upp med rörde aldrig tobak eller alkohol, det var otänkbart.
– Hans personlighet förändrades, vi kände inte igen honom längre.
Han beskriver hur Daniel Nyqvist isolerade sig alltmer, hur han satt ensam på rummet och drack öl. Flera gånger försökte vännerna ”tala vett med honom”.
– Men det var som att tala med en vägg. Vi nådde inte fram, säger vännen.
Till slut sa de upp kontakten, någon gång år 2004, 2005.
Diagnostiserades med asperger
Vänners beskrivning av Daniel Nyqvists förändring känner inte hans storebror igen sig i. Han märkte att han isolerade sig mer när han bytte gymnasielinje, men inte att han drack öl.
– Inte i den utsträckningen, säger brodern.
2011, efter att hans mamma reagerat på att han inte lagade mat eller skötte sin hygien, fick Daniel Nyqvist genomgå en utredning och fick en psykiatrisk diagnos, Aspergers syndrom, något som hans storebror också fick veta då.
Den som har Aspergers syndrom, som räknas till autismgruppen, har svårigheter vid socialt samspel och funktionsnedsättningen innebär begränsade beteenden, aktiviteter och intressen. I Daniel Nyqvists fall handlar det om en grav funktionsnedsättning.
– Han har alltid haft svårt med sociala interaktioner. Han blev mer tillbakadragen och när han fick diagnosen föll alla bitar på plats. Det stämde med honom, säger brodern.
– Innan kunde han uppfattas som lite udda. han hade svårt att visa känslor och läsa av andra människors känslor.
Han har aldrig märkt att hans lillebror skulle ha haft några högerextremistiska eller främlingsfientliga tankar.
”Kan inte ljuga”
Han beskriver med ömhet sin bror från tiden de båda bodde hemma:
– Han var väldigt snäll och omtänksam, och samtidigt väldigt tillbakadragen. Han trivdes bäst med att vara hemma. Jag var ute och lekte istället.
– Jag tror inte att brorsan har sagt ett ont ord om någon.
Han kan inte se något som helst motiv bakom varför Daniel Nyqvist skulle hugga ihjäl Mohamed Ammouri, 8, och Anna-Lena Svenson, 56, den där dagen.
Ljuga skulle han heller inte kunna, på grund av sin psykiatriska diagnos, menar både hans storebror och hans försvarsadvokat, Johan Ritzer.
– Daniel Nyqvist är inkapabel att ljuga, säger Johan Ritzer i sitt slutanförande en stund senare.
Hans storebror är övertygad om att Daniel Nyqvist hade sagt sanningen och erkänt tidigare, precis som han gjorde i det första polisförhöret när han gripits – om han fått frågan tidigare.
På frågan vad Daniel hade sagt om han hade frågat honom rakt ut om han hade dödat Mohamed Ammouri och Anna-Lena Svenson, svarar brodern utan tveka:
– Han hade sagt att han hade gjort det. Om man ska förstå Daniel måste man förstå diagnosen, säger han.
Men ingen frågade.
Inte förrän han greps.
Yrkar på dråp
Kammaråklagare Britt-Louise Viklund och familjernas målsägandebiträden yrkar på att Daniel Nyqvist döms för två fall av mord och ser inga förmildrande omständigheter.
Hans försvarsadvokat erkänner att mycket talar för mord, men yrkar ändå på att han ska dömas för dråp i stället, eftersom hans allvarliga psykiska störning då – och nu – ska räknas som en förmildrande omständighet.
Den kända advokaten Elisabeth Massi Fritz, som är målsägandebiträde för Mohamed Ammouris familj, anser tvärtom att det finns många försvårande omständigheter, bland annat att Daniel Nyqvist efter dåden gjorde sig av med både kniven, som han kastade på mordplatsen, och sin mössa, som han stack ned i ett tidningsställ på sin väg därifrån.
– Han förändrar sitt utseende, för att han inte vill bli gripen. Han vill inte bli igenkänd, säger Elisabeth Massi Fritz.
Man kan se det som en beräknande handling, i syfte att klara sig undan polisen.
I själva verket var detta det dummaste han ur sin synvinkel sett, kunde göra.
Kunde ha gått fri
Om Daniel Nyqvist inte hade lämnat kniven, med sitt blod och dna på, och mössan, med både blod och hårstrå och dna, hade han kunnat gå fri.
Då hade det inte funnits något dna att söka med i släktregistren, det hade inte funnits någon kniv eller mössa som barndomsvännen hade kunnat känna igen.
Då hade Daniel Nyqvist kunnat ta med sig sin hemlighet i graven.
Om ingen hade frågat.
Det är en hisnande tanke.
Då hade dubbelmordet i Linköping 2004 kanske förblivit olöst.
– Jag har själv tänkt tanken, jag och en kollega pratade om det bara för någon vecka sedan, säger kriminalkommissarie Jan Staaf, som från start till mål lett utredningen och jakten på mördaren.
Den osynlige mördaren som gick under radarn i så många år, trots att polisen visste så mycket om honom, framför allt genom de dna-spår han lämnade.
– Han har levt ett väldigt, väldigt tillbakadraget liv och det hade varit väldigt svårt att hitta en sådan person om vi inte hade haft de här bevisen, säger Jan Staaf.
– Om inte någon hade ställt frågan.
Erkände direkt
När Daniel Nyqvist till sist fick frågan, den 9 juni i år när han hade gripits av polisen hemma i sin bostad, erkände han direkt.
Då, när han hade erkänt, sa hans advokat, Johan Ritzer, att Daniel Nyqvist kände sig lättad.
Han säger samma sak nu, när rättegången är över:
– ”Det är skönt att det är över”, säger advokaten.
Enligt advokaten ser Daniel Nyqvist fram emot att få den rättspsykiatriska vård, som både den rättspsykiatriska undersökningen och alla parter i rätten har kommit fram till att han behöver.
Domen kommer den första oktober klockan 11.
