Presidenten – och folket
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-23
Port-au-Prince. President René Préval överlevde jordbävningen för att han hade missförstått tiden.
Preval och hans fru Elisabeth lämnade presidentpalatset strax efter 16.30 tisdagen den tolfte januari för att delta i ett jubileum på universitetet. De tänkte att ceremonin skulle börja 17 men när de satte sig i bilen mindes Elisabeth att den rätta tidpunkten var 17.30.
I stället för att gå tillbaka till kontoret åkte de en sväng förbi sitt residens. De kom fram klockan 16.48 och när de steg ur limousinen kände de hur marken började skaka och deras hus – presidentens tjänstebostad – svajade ett ögonblick innan det säckade ihop.
I går stod René Préval i haitiska rikspolischefens tjänsterum. Det är ett påvert rum med ett skrivbord, sammanträdesbord och blåa väggar utan fönster. Många människor fanns i lokalen – Dominikanska republikens utrikesminister med följe, adjutanter, vakter och sekreterare. Men Préval var ändå en ensam man.
Han ska leda en statsapparat som inte längre finns. Haiti hade 17 ministerier, alla är förstörda. Parlamentet är en ruin och de flesta tjänstemännen döda. Presidentpalatset sjönk ihop som en sufflé.
Clinton ringer
Préval är en ganska kortväxt man med begynnande flint och ett välansat grått skägg.
– Jag tackar den Dominikanska republiken för hjälpen vi fått, sa han. Vi är mycket tacksamma.
Han tog emot i detta rum därför att rikspolisens tre låga byggnader tillhör de få officiella som är oskadda. De ligger dessutom nära flygplatsen, så att delegationer som landar inte behöver bana sig väg genom Port-au-Princes kaotiska, desperata trafik.
En mobiltelefon ringde och när Préval svarade lyste han upp.
– President Clinton! sa han.
USA:s förre ledare sa något och Préval gav honom en översikt av läget.
– ... 70 000 döda på gatorna ... ett möte med världsbanken ... Fint. Tack ...
Längst bak i rummet, vid dörren som hade en papperslapp med texten ”tillträde förbjudet”, stod en parant kvinna i kritstrecksrandig blus med vit krage. Det var Elisabeth Préval.
”Som jordens undergång”
Inom henne, som hos alla människor i Port-au-Prince, levde bilderna från jordbävningen. Hennes svärföräldrar i ett tidigare äktenskap krossades under sitt hus, hennes söner är svårt traumatiserade. Hon har skickat dem till Miami, berättade hon för mig.
När Elisabeth och René Préval hade sett residenset kollapsa vände de sig om och stirrade mot staden som låg på sluttningarna nedanför dem. De såg ett moln av damm stiga upp och det växte och växte för att svepa in Port-au-Prince i ett grått dis. Sedan kom skriken, alla människor som fortfarande levde skrek.
– Det var som jordens undergång.
I telefonen sa hennes make till Bill Clinton:
– Steg för steg börjar vi organisera saker och ting.
Han stödde sig mot den blåa väggen med höger hand, som om han plötsligt blivit mycket trött.
”Nej til Préval!”
Människorna i Port-au–Prince skriker fortfarande. I går, bakom tjocka väggar, hörde inte Elisabeth och René Préval skränet från en folkhop som tryckte på mot avspärrningen bara 30 meter från polishusets entré.
– Vi är hungriga! skrek de.
– USA! USA! Ta över Haiti!
Männens svettiga ansikten blänkte i den skarpa solen. De tryckte på mot bommen och poliserna på andra sidan ställde sig i kedja.
– Mat och vatten! Mat och vatten!
Bland männen fanns Hermann Othello, en 37-årig lärare i franska som också har juridisk examen. Han bar en ryggsäck och i den fanns allt han har kvar: Ett tunt lakan, tre läroböcker i franska, en tandborste, ett anteckningsblock och ett litet paket kex.
– Nej till Préval! Nej till Préval!
Överallt i Port-au-Prince har det växt upp flyktingläger. I parkerna, på torgen, ödetomter, gårdar och i gränder.
Othello kom som representant för ett av dessa läger, 4 000 människor vilka lever under bar himmel på ett fält i stadsdelen Carrefour Feulles. Det tog honom en halvtimme att vandra till denna bom och denna folkmassa.
– Regeringen har stulit folkets pengar! skrek han med de andra.
Människorna flyktinglägret har valt en kommitté där Hermann Othello ingår. Sådana kommittéer växer upp lite överallt i staden. Men det var knappast dem president Préval syftade på när han sa att regeringen börjar organisera saker och ting.
– Vi vill tillhöra USA! Obama! Obama! skrek demonstranterna.
Poliserna delade ut plastpåsar med vatten men männen kastade dem i marken.
– Vi vill inte ha Prévals vatten! Presidenten har stulit vår mat!
Sedan hördes Hermann Othellos ensamma röst:
– Jag kan ta med mig 4 000 hit i morgon!
Fruktar fler döda
Över entrén till presidentens nya kontor satt den haitiska polisens vapensköld med valspråket: Ära. Integritet. Rättvisa.
Inne i huset sa den ensamme presidentens fru:
– Jag fruktar att det blir 500 000 döda och skadade innan detta är över.