Bakgrund: Italiens politik och ekonomi

Vad beror den politiska röran på?

Italiens politik präglas av stor instabilitet, och det hör samman med det historiska arvet med våldsamma motsättningar mellan fascism och kommunism. Fortfarande råder heta känslor i konflikten mellan höger och vänster, och det finns en livaktig facklig tradition med många protester mot de senaste årens budgetnedskärningar.

I det senaste valet den 4 mars blev populistiska Femstjärnerörelsen (M5S) Italiens största parti med nästan 33 procent av rösterna.

Främlingsfientliga Lega – som ingick i en högerallians med Forza Italia och två andra partier – blev tredje största enskilda parti, efter M5S och det regerande mitten-vänsterpartiet PD.

Sedan mitten av 2010-talet, då en kris uppstod i EU i samband med att hundratusentals flyktingar anlände till vissa europeiska länder, har de invandringsfientliga stämningarna ökat i Italien. Sedan 2014 uppskattas över 600 000 migranter ha kommit till landet. Invandringen var en av de hetaste frågorna inför valet 2018. Invandringskritiska väljare har i stor utsträckning sökt sig till Femstjärnerörelsen och högeralliansen.

Hur mår den italienska ekonomin?

Inte så bra. Under lång tid har ekonomin utvecklats mycket svagt i Italien.

Landet är delat mellan det rikare och industriellt välutvecklande norra Italien och det fattigare södra fastlandet och Sicilien, där maffian har betydande inflytande. Arbetslösheten är hög i söder, särskilt bland ungdomar, och miljoner människor har flyttat norrut till de stora industristäderna. Där finns starka krav på ökat regionalt självstyre, för att norra Italien ska slippa skattesubventionera södern.

De senaste årens ekonomiska kris har även slagit hårt mot näringslivet i norr, och maffian har gjort ökade insteg där.

Den populistiska Femstjärnerörelsen (M5S) och främlingsfientliga Lega, som är på väg att bilda koalitionsregering, har presenterat ett gemensamt program där de flaggar för stora förändringar i Italiens relationer till EU. Programmet har orsakat djupa bekymmersrynkor runtom i Europa. Den franske finansministern Bruno Le Maire gick ut med en varning, om att eurozonens stabilitet är i fara om inte den nya regeringen förmår leva upp till sina finansiella åtaganden.

Hur har Italien styrts?

Italien är en relativ ung republik. Under 1800-talet inträffade det som på italienska kallas för il Risorgimento och avser bildandet av den moderna italienska staten, då flera mindre stater gick ihop och blev Kungariket Italien, det som i dag motsvaras av den nuvarande republiken.

När andra världskriget bröt ut intog Italien först en avvaktande hållning men gick in i kriget på Tysklands sida i juni 1940, omedelbart före det franska sammanbrottet.

Under Benito Mussolinis styre tog fascisterna med våld makten över flera städer. Socialisterna var ett av målen för fascisternas förföljelser. Mussolinis så kallade svartskjortor torterade och tystade kritikerna och 1924 mördades socialistledaren Giacomo Matteotti. Året därpå införde Mussolini diktatur. Den fascistiska staten var ett faktum, och Mussolini regerade enväldigt, även om monarkin behölls.

1945 mördades Mussolini av italienska motståndsmän när han försökte fly landet.

Efter fascismens fall och till slutet av 1946 var de politiska motsättningarna mellan italienarna stora. De kommunistiska partisanerna inledde "den röda terrorn" för att rensa ut äkta eller misstänkta fascister. Minst 20 000 människor dödades, ofta med brutala metoder, och många hamnade i massgravar. Bland offren var företrädare för alla yrken och samhällsgrupper som den yttersta vänstern betraktade med misstro. Inte heller kvinnor eller barn skonades.

Sedan en folkomröstning gett anhängarna av republik majoritet lämnade kungen Italien, som utropades till republik i juni 1946.

Sedan slutet på andra världskriget har Italien styrts av 63 olika regeringar. Den senaste i raden var en mitten-vänsterkoalition, ledd av socialdemokraten Matteo Renzi som tillträdde i början av 2014. Renzi avgick i december 2016 sedan han förlorat en folkomröstning om en grundlagsreform. En så kallad expeditionsregering bildades och ett år senare utlystes parlamentsval.

Källor: Landguiden, AFP med flera