”Jag orkade inte må dåligt”

Mary Mårtensson

 Kim Svensson var 21 år när hon försökte ta sitt liv. I dag är hon glad att hon inte lyckades.

  Kim var storasyster till Kenny – som vi ­berättade om i går – och som dog i självmord 21 år gammal.

 I går granskade ­Aftonbladet själv­morden bland unga

i Sverige.

 I dag granskar vi självmordsförsöken.

 Vi kan i dag presentera helt ny statistik för självmordsförsök. Den avslöjar att självmordsförsök är vanligast bland ungdomar i ­åldern 15–24 år.

Det är en vårdag i maj 2009.

Kim Svensson är 21 år och har bestämt sig.

Hon vill inte leva.

Kim sväljer alla sina mediciner – doser för minst tre månader – och en flaska lugnande utblandad med saft.

Sedan väntar hon.

När tungan börjar domna och Kim förlorar känseln i den blir hon rädd. Tycker det känns obehagligt.

Hon tänker: ”Vad gör jag?”.

I det ögonblicket ångrar sig Kim.

Och larmar SOS Alarm. Det ­sista hon hör är ”Hinner vi?”.

När Kim vaknar upp på sjuk­huset i Trollhättan känner hon en obeskrivlig lycka.

Rentav eufori.

Hon har ju överlevt.

– Jag svävade på moln. Men jag tror att det var ett chockartat tillstånd.

Två dagar senare skrevs hon ut.

Var det inte lite väl snabbt?

– Jo, men jag var ju så himla glad. Och personalen tyckte att jag ­hade ett så bra skyddsnät.

Klandrade sig själv

Kim vill berätta om sitt självmordsförsök i förhoppning om att människor ska bli mer uppmärksamma och kanske reagera ­snabbare, när de möter en självmordsnära person.

– Det är oerhört tufft att kämpa ensam. Man behöver all hjälp man kan få. Jag vet hur lätt det är att ta sitt liv, säger hon.

Kim började skära sig i sexan.

– Jag kände att jag inte dög. Att jag inte passade in. Jag blev utfryst i slutet av sjuan.

När Kim var 13 år krossades ­livet brutalt.

– Jag blev våldtagen av en tio år äldre man, berättar hon.

Hon klandrade sig själv. Kände sig smutsig och ”dum i huvudet”. Vågade inte berätta. I tio år teg hon. Självskadebeteendet tilltog efter våldtäkten.

Efter grundskolan flyttade Kim hemifrån Årjäng till Dals-Ed för att plugga turism.

– Gymnasietiden blev fantastisk. Vi blev som en stor familj.

Kim blev dock gravid och gjorde abort, men kände skuld. När bästa väninnan skulle sluta på skolan brast allt. Kim ville ta livet av sig. Hon såg ingen framtid. Kim lovade dock skolkuratorn att inte skada sig och höll sitt löfte tiden ut.

”Jag har ju allt?”

Två lugna år med jobb och flickvän följde efter studenten. Sedan flyttade Kim till Östersund för att plugga till socionom, men kände sig övergiven, hade svår ångest och hoppade av skolan.

Kim började skära sig igen. Hon förstod inte varför hon mådde så dåligt.

– Jag tänkte, jag har ju allt – vänner, familj, släkt, jobb, inkomst och bostad. Att det kunde bero på våldtäkten och aborten och dålig självkänsla, det tänkte jag ju inte på.

I journalen noterade läkaren ”suicidtankar”.

Så vaknade Kim lördagen den 9 maj 2009. Hon kände redan på morgonen att ”det här var ingen bra dag”. Hon messade en väninna. När väninnan inte svarade inom 20 minuter bestämde sig Kim. ”Nu tar jag livet av mig”.

Kim hade varit bekant med tanken länge. Bara inte bestämt när.

Vad fick dig att ångra dig?

– Jag hade ingen känsel i tungan. Då blev det läskigt. Det började sticka i kroppen. Som tusen ­nålar, du vet.

Hon säger att självmords­försöket var en ren impuls.

– Men just då var jag så himla säker. Jag orkade inte må dåligt längre. Jag var väldigt impulsiv. Rastlös, tror jag.

”Lösningen”: städhjälp

Hon blev inlagd på psyket igen under en vecka. Kim sa till psykiatern, att får hon ingen ordentlig hjälp så kommer hon att dö snart. Läkarens lösning var att ­någon från kommunen skulle komma hem till Kim och ­städa och laga mat. Kim frågade ”Hur ska jag kunna bli frisk för att någon städar hos mig?”.

Hon remitterades till socialtjänsten, som ­föreslog familjehem. Men en bra familj och en mamma och en pappa hade ju Kim redan. Slutligen fick hon plats på ett HVB-hem för personer med psykiska problem ­utanför Uppsala under ett år. Det blev hennes räddning.

– Behandlingshemmet har betytt allt. Där fick jag lära mig att leva på nytt. Personalen var riktiga guldklimpar som aldrig slutade tro på mig.

Kim fick diagnosen IPS, emotionell instabil personlighetsstörning, och fick behandling med DBT – Dialektisk beteendeterapi. Hon fick lära sig att ordsätta och hantera svåra känslor, bryta sitt destruktiva beteendemönster och motstå självskadeimpulser. Hon fick även hjälp att bearbeta våldtäkten.

Kom som en chock

Kim fick upprätta en livsplan och har uppnått alla mål. Hon har besökt USA, träffat en tjej, blivit sambo, förlovat sig, skaffat hund, fast jobb som hotellreceptionist och bostad i Stockholm.

– I dag känner jag mig stabil, säger Kim, 26.

Känner du livsglädje?

– Om jag bortser från min bror Kenny, absolut.

Kenny var Kims lillebror. Vi berättade om honom i går. Kenny dog i självmord 21 år gammal. För Kim kom det som en chock att han mådde dåligt.

– Kenny var den sista människan jag trodde skulle göra så här, säger hon.

Sedan broderns självmord har Kim omvärderat livet.

– Tidigare förstod jag honom. Det gör jag inte längre, säger hon.

– Jag tänker att det var jävligt onödigt. Avslutar man ett liv har man ju ingen aning om i fall det hade kunnat bli bättre.

Har blivit nyfiken

Hon ser inte längre livet som en belastning. Och ny­fikenheten driver henne ­vidare. Vid roliga och fantastiska tillfällen kan Kim tänka vad hon hade kunnat gå miste om, om hon hade dött. Nu är hon en efterlevande. En av de sörjande.

– När jag tänker på min bror kan jag tänka ”Hur fan är det möjligt, att han valde döden framför detta?”. Hur kunde han välja döden framför älgjakten? Före att bli morbror? Hur kunde han välja att dö – i stället för att vara kvar och skratta med mig?”.

Och för att alltid påminna sig – och aldrig glömma – har Kim låtit tatuera in på sin arm:

”I’m Not Dead”.

Hit kan du vända dig

 Vårdcentral eller annan läkarmottagning.

 Psykiatrisk mot­tagning.

 Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal.

 Ungdomsmot­tagning.

 Präst, diakon.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08-34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Jourhavande präst: via 112. Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Alla dagar kl 10-22

BRIS vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020-64 54 30

Röda Korsets telefonjour: 0771-900 800. Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. (kostar som ett vanligt sms). Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

RFSL: Ring 020-34 13 16 eller skriv till boj@rfsl.se

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Så kan du hjälpa

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.

Så tveka inte att försöka tala med den som har självmordstankar.

Genom samtal kan du få personen att söka hjälp.

Varningssignaler för självmord och självmordsförsök är bland andra:

Förändringar i beteendet. Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller om du oroar dig för personen.

Om personen är lynnig, ledsen, tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte bryr sig om sitt utseende, uttrycker dödstankar – exempelvis genom teckningar, berättelser och sånger – tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

 Ibland kan en självmordsnära person upp­levas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst ­beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Källa: NASP