Ibland undrar man hur folk tänker

Julia Skott vill skipa ordning i profilbildsdjungeln

Beroende på humör går det nog att irritera sig på i princip alla sorters profilbilder på Facebook. Utom den enkla bilden rakt framifrån, tänkte jag säga, men om någon är för snygg och man är missunnsam kan säkert den också provocera.

Samtidigt är det svårt att inte undra mellan varven hur folk tänker när de väljer. Ibland rent strategiskt – sannolikheten att du tjänar på en bild där du skålar och skrålar är inte så stor, om du inte till exempel försörjer dig på kringresande bar-turnéer. Vi andra kanske ska ta i åtanke att alla som söker efter oss oavsett om de är våra vänner kan se vår profilbild.

Men det där är den tråkiga vuxna delen av profilbildsresonerande. Det är ganska sällan jag faktiskt tänker ”Appappapp, vad skulle din mamma säga om det där?” Nä, jag tänker ”Varför tror du att jag vill se din unge istället för dig?”

För, allvarligt, kan någon förklara detta för mig? Att man har en bild på sig själv och sitt barn må vara hänt, även om jag personligen inte tycker att den har något att göra i profilbilden – det är så jäkla mycket barnalbum ändå – men varför har folk profilbilder på bara sitt barn? Ja, du har gjort en unge som med lite tur är ganska söt, grattis. Den har inte där att göra. Och om jag försöker hitta någon med ett ganska vanligt namn är det helt hopplöst att gissa vem av tretton Saror som är mamma till en liten unge i randig body.

Det som till slut skulle få strikta fröken Julias godkännande är väl då passfoton som följer polisens riktlinjer. Och det är nog egentligen lite tråkigare än jag vill ha mitt Facebook.

Kanske.