’Alla bär på en kollektiv skuld’

Karin Ahlborg

HÖGSBY. Hur ser en pedofil ut?

Nej, det är en fånig fråga; hen kan ju se ut hur som helst.

Men hur kommer det sig då att så många kräver av sig själva ­eller någon annan att ha kunnat se och förstå vad som försiggick i den unge mannens huvud?

helskärm

Kvart i fem torsdag den 3 april ringer en förälder till Berit, som vi kan kalla henne.

Berit äger och driver den privata förskolan sedan två år.

Hon tog över den sedan föräldra­kooperativet, där hon också ingick, kroknat.

Berits målsättning är att för­skolan ska bli Sveriges bästa, hon anpassar den efter föräldrarnas önskemål och hon inför sim­undervisning från fyra års ålder.

– När barnen börjar förskoleklass ska de kunna simma, säger hon.

Nu svajar det under de stora ­planerna.

Polisanmäler direkt

Föräldern som ringer den torsdagen säger att barnet berättat att praktikanten gjort något mot henom­ ­som han absolut inte får.

Den som tycker att det låter ­luddigt har helt rätt eftersom ingen utom de direkt inblandade vet vad som hänt.

Det råder strikt sekretess i allt som rör de här brotten.

Berit polisanmäler praktikanten direkt och därefter kommer ingenting att någonsin bli sig likt i Högsby.

Själv blir hon kvar på förskolan hela natten, grubblande och ­gråtande över vad som hänt och hon försöker förstå.

Var har det skett? När? Vad har hon missat? Polisen har satt munkavel på Berit så när barnen börjar troppa in på fredag morgon, ungefär samtidigt som praktikanten grips, måste hon låtsas som ingenting.

Först klockan 12 på dagen får ­Berit tillåtelse att berätta och ­anordnar i all hast ett föräldra­möte till kvällen. Hon ber polisen om hjälp med att berätta och ­svara på frågor men de lämnar henne

i sticket.

Nästa morgon polisanmäler en annan förälder praktikanten för övergrepp på sitt barn, därpå följer­ ytterligare en och sedan ännu­ en.

Våldtäkt är ett vitt begrepp

Totalt utreder polisen nu 15 anmälningar mot mannen, ­rörande grov våldtäkt mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn.

Den som tänker sig brottet ”Grov våldtäkt mot barn” som en brutal penetrering av ett litet barn måste ställa sig helt oförstående till att inte chefen eller någon ­annan ur personalen har märkt något.

Barnet måste ju ha skrikit?

Men det är ett vitt begrepp som förutom det självklara också innefattar exempelvis att vidröra ­någons könsorgan på ett kränkande sätt eller att vidröra någon med sitt eget könsorgan.

’’Övergrepp’’ kan vara att ha ­fotograferat eller filmat barnets könsorgan, till exempel.

Så gott som alltid rubriceras sexualbrott mot så små barn som grova och är ingen indikation på att våld eller hot använts.

Tvingades fly sin bostad

Berit känner sig misstänkliggjord, ifrågasatt och orättvist ­behandlad, framför allt av medierna och med viss rätt.

– Mina egna barn går på ­för­skolan, säger Berit.

– Folk frågar: ’’Men märkte du ingenting?’’. Vad väntar de sig? Att jag skulle säga att jag märkt något men struntat i det?

– Dagen innan jag fick samtalet hade jag ett möte med praktikanten och Arbetsförmedlingen som ordnat platsen åt honom. Jag sa att jag tyckte att han var jätteduktig och borde fundera på om han ­inte skulle bli förskollärare. Skulle jag ha sagt det om jag hade ett uns av misstanke?

Hon kände praktikanten sedan tidigare; i små samhällen är det en bedrift att inte känna nästan alla.

För Berit och hennes familj har den senaste månaden varit ­pressande. På hennes äldsta barns skola har det viskats. Tidvis har familjen fått fly sin bostad för att undkomma medierna, framför allt oss i kvällspressen.

– När jag startade förskolan visste jag att jag ville anställa en manlig förskollärare för att jag tycker att det är bra med en blandning. På väldigt, väldigt lång tid kommer jag inte att kunna göra det och inte ta emot en praktikant, heller.

”Ett väldigt missförstånd”

Vi vill så gärna att det ska finnas ett konkret fel, en faktor som ska förklara varför det hänt och kunna rättas till så att det inte händer igen.

I medierna har vi spekulerat om det inte är något fel på förskolan

i alla fall. Kanske för många barn per personal?

Eller för trånga ­lokaler?

– De där siffrorna, att vi skulle ha nästan tio barn per personal, är ett väldigt missförstånd, säger ­Berit.

– Vi har fritidsbarn som kommer på lov och någon timme efter ­skolan, vi har 15-timmarsbarn som aldrig är här på lov och inte på ­eftermiddagen. De grupperna är aldrig här samtidigt.

Kommer aldrig att glömma

Sexbrott mot barn väcker med rätta starka känslor.

Högsby är en liten kommun med knappt 6 000 invånare och ingen av dem är ovetande om vad som hänt, vilka som drabbats och vem som är misstänkt.

Här bor praktikantens familj som får ta emot hat och hot från okända. De har också i perioder tvingats fly sina hem.

Praktikanten själv dödshotas på internet.

I de små samhällena i Högsby kommun håller man dock tyst.

– Det finns en kollektiv skuld vi alla bär på, säger kyrkoherde Leif Norrgård som ingår i kommunens krisgrupp.

”Kommer aldrig kunna glömma”

– Vi känner sorg över hur det ­utvecklats för pojken, han är en del av vårt samhälle. Och vi ­känner sorg för barnen och deras familjer.

– Pojken har för alltid blivit ’’21-åringen’’ med hela Sverige.

Det finns en rädsla att den lilla kommunen hädanefter ska bli ’’Högsby’’ precis som Knutby blev ’’Knutby’’ men Leif Norrgård ­hoppas att de ska slippa stigmatiseringen.

– Livet återgår till det normala. Högsby är ett bra samhälle och ska fortsätta vara det.

Berit håller med:

– Vi kommer aldrig att kunna glömma det här men det kommer nog att lugna ner sig. Så småningom.