”Hans stoiska optimism gör mig tårfylld”
Publicerad 2016-07-30
Det fanns något betagande, när en vrålrik gamling, Lennart Bylock, i eftermiddags i Sommar på lätt Karlsstadidiom berättade om sitt liv – till sjöss som 15-åring, entreprenör, vd i vapenhandeln vid 34, välgörare i Latinamerika och risktagande racerbåtsförare. Det lät som om han mera i förbigående berättade. Det var återhållsamt, förtroendeingivande och som om han kom på detaljer medan han satt framför mikrofonen.
Jag sa mig: Det är som om han inte läser ur manus. Det är som om han orepeterat svarar på en intervjuares frågor.
Så var det nog. Ty fyra minuter före programmets sluttid berättade han utan känslosamhet den tankeväckande detaljen, att han är blind, inte kan läsa, har vit käpp. "Ögonen har gett upp. Men jag tänker inte bli bitter, jag kan skratta och äta…"
Jag blev tårfylld av hans stoiska optimism.
Bylock är helt selfmade, en rak, skötsam bana, sjöman och polis, småföretagare. "Entreprenörer", sa han, "kämpar på”. Bara 34 år gammal sågs han som ett industrivärldens underbarn och utsågs till vd i Nitro Nobel. Han var – hmmm – diskret om de åren, 1975 framtåt 80, med bas i Genève. Han noterade att "vi byggde i Saudi". Men han gav inga ledtrådar in i den tidens svenska vapensmuggling och den uppblossande Boforsaffären.
I stället sa han: "Jag förvandlades till nyrik, stor och negativ."
Han bröt med det livet och gjorde karriärer som skeppsredare och styrelseproffs, bland annat i Cloetta och bokförlaget Natur & Kultur. När han avstått från några storaffärer sa han: "Det är faktiskt det moraliska som lett mig." (Det hade varit mera överraskande om sagt motsatsen)."Jag låter moralen gå före kapitalet."
Utan åthävor och självbelåtenhet i rösten berättade han om hur han i Panama hittat ett utsatt spädbarn och adopterat detta och sedan ytterligare ett barn och att det gått dem båda väl. Han berättade om hur han startat barnhem i Ecuador och hur han i Filippinerna gett en svårt invalidiserad flicka proteser.
Det skedde med vårdat talspråk. Det var rart, beskäftigt och en aning omständligt och utan försök att briljera med humor.
Hans goda musikval hade med hans minnen och hans karriär att göra; mest blev det svenskt. Det var trevligt som omväxling till Sommars vanliga rock, han hade också gracen att äntligen låta lyssnarna möta sommarens sanna signum, en Taubelåt, Ture Nermans "Den vackraste visan om kärleken" med Sven Bertil Taube.