Mia Skäringer öppnar dörrarna till döden
Glöm skratten från ”Mia och Klara”. Det trivsamt tänkvärda från ”Mia på Grötön”.
Och det galna från ”Solsidan”.
När Mia Skäringer Lázár, 41, vinterpratar är allt bortskalat utom – döden.
Fast det är nog en väl förenklad beskrivning. För det komikern och skådespelaren Mia Skäringer Lázár gör är att ta med oss till sängkanten, intill en älskad mormor, som kämpar mot det oundvikliga slutet på ett sjukhus någonstans i Sverige.
Och om man går så nära, om man befinner sig så tätt intill döden, händer det något märkvärdigt.
Man träder in i en särskild bubbla. En plats där det vanliga livet liksom pausas och tillvaron går att betrakta med en helt annan klarsyn och skärpa.
Livskänslan är alltid som intensivast i dödens närhet.
Jag hör till dem som har följt Mia Skäringers karriär lite på avstånd, hennes okonstlade värmländska mitt-i-verkligheten-röst har aldrig riktigt satt ord på mitt liv.
Men när jag lyssnar på henne den här juldagen når hon hela vägen fram. Det är en stark berättelse, i sin vardaglighet. Sorglig och trösterik, allmängiltig och unik, på samma gång.
Tankarna går till när jag satt på samma sätt, vid min egen mormors sida. Det är ögonblick ingen glömmer.
De många låtarna går sömlöst in i berättelsen och bildar en helhet. Någon gång blir det lite väl snyggt. Och kanske är Mia Skäringer Lázárs bildrika språk emellanåt lite väl pompöst och predikantlikt, med sitt tal om mörker och ljus, själ och evighet. Jag kommer på mig själv med att önska något annat, något oväntat, som kan bryta av och kasta ljus på fler sidor av döden.
Fast antagligen vore det att krångla till det.
Mia Skäringer Lázár talar till ett folk som på bara ett par generationer har hunnit med att både rationalisera bort gud och städa undan döden, gjort den sistnämnda så gott som osynlig och på tok för enkel att förtränga i tillvarons ständigt surrande brus.
Att då lyckas öppna våra tankebanor och göra den tillgänglig, att ta oss till andra sidan tårarna, så att också vi kan stanna upp och tänka på vad vi har omkring oss innan det är försent, att åstadkomma allt det där och skaka om oss under en annars så loj juldag – det är ingen liten sak.