Jenny lyckades spela in när hennes sambo med 78 slag och strypvåld var nära att döda henne.
Cissela och hennes dotter lever gömda efter flera år av misshandel.
Båda vill de visa sina skador – våldets ansikte – i hopp om att något ska förändras.
Johan var Jennys stora kärlek. De var som förälskade tonåringar till en början, fast de båda var runt 40 år. Så natten 2019, då Jenny nästan slogs ihjäl, kom som en blixt från klar himmel.
Han hade visserligen gett henne en örfil en gång.
Men den här januarinatten var han som förbytt. Han slog, dunkade hennes huvud i golvet och ströp henne om och om igen. På något sätt hade Jenny sinnesnärvaron att sätta på ljudinspelningen på sin telefon så att hela förloppet dokumenterades. Där hör man hur han hotar henne och hur han slår, om och om igen.
78 smällar registreras på den 20 minuter långa inspelningen. Jenny vädjar för sitt liv, för barnens skull, men han fortsätter att slå och kväva.
– Det var som att en djävul plötsligt flugit i honom. Jag såg på honom men han var inte där, det var inte Johan längre.
Hade han inte somnat så att hon lyckades ringa 112 hade Jenny dött.
Våldet mot hennes hals var så kraftigt att hennes tunga, läppar och luftrör svullnade upp. Hon fick intuberas för att inte kvävas till döds.
När Jenny till slut vaknade på sjukhuset var stora delar av den grova misshandeln raderade ur hennes minne, och de saknas fortfarande. Det, och att hon hade litat så hundraprocentigt på Johan, gjorde att det först var svårt att ta in vad som hänt.
– Det var en stor sorg. Det här var min stora stora kärlek, en sån känsla man bara får känna en gång i livet. Jag bara grät och förstod inte hur en man som jag älskade så mycket kunde göra så här mot mig.
Det tog tio år innan Cisselas make visade några som helst våldsamma tendenser. Han var en man hon varit ihop med sedan tonåren.
Om det var missbruket, psykisk sjukdom, eller att han själv blivit slagen som barn som sedan gjorde att han blev våldsam vet inte Cissela, och får kanske heller aldrig veta.
Våldet kom smygande.
Ett hårdhänt tag i armen.
Ett omättligt kontrollbehov.
– Jag kom hem för sent, jag klädde mig fel, jag sa något fel. Allting var fel.
2014 slog han henne för första gången med knuten näve. Då var redan Cissela så nedbruten att hon inte hade kraft att lämna honom. Och samtidigt i chock.
– Det tog lång tid för det att sjunka in, att denne man som jag älskat och litat på i ett decennium blev helt förändrad. Jag kommer aldrig kunna lita på någon mer i mitt liv efter att den människa som jag stod närmast under så lång tid plötsligt blev ett monster, säger hon.
Cissela lever gömd efter misshandel
Jenny är välvårdad och framgångsrik. Hennes lägenhet i västra Sverige är stor och luftig, dekorerad med bilder på hennes barn. Hon är inte någon som hon själv, innan det här hände, trodde skulle drabbas av mäns våld mot kvinnor.
– Man har någon bild av det är en speciell typ av kvinna som blir slagen och en speciell typ av man som slår, men så är det inte. Det går inte att se på utsidan.
Johan dömdes till 4 år och 6 månaders fängelse för den grova misshandeln av Jenny. Han menade under rättegången att han inte mindes mycket av händelsen på grund av alkohol och mediciner men att Jenny inte är en person som ljuger, att det hon säger är sant.
De har fortfarande kontakt. I Jennys garderob finns brev på brev som de skickat till varandra. För henne har det varit en del i läkandeprocessen, att försöka förstå hur en person hon älskade och litade på så plötsligt kunde tappa det.
– Jag är inte rädd för honom längre, jag tror att han verkligen vill försöka förändra sig och ta tag i sitt missbruk och sin ilska, men vågar jag lita på honom igen? Det vet jag inte, säger hon.
Åren efter det första knytnävsslaget eskalerade våldet. Det som Cissela beskriver sedan är ren tortyr. Det är en berättelse om cigaretter som släcktes på hennes armar, skendränkningar i badkaret och hur hon tvingades vara vaken på nätterna.
– Han gjorde i ordning en liten ruta i köket som jag inte fick lämna. Han gav mig ett val: Stå där i natt eller gå och lägg dig och sov. Lägger du dig och sover så slår jag ihjäl dig.
Kanske en onödig mening att skriva, men Cissela stod kvar.
Hennes läkarjournaler vittnar om skador, både nya och gamla, som enligt läkaren tyder på mångårigt våld.
Vid 17 tillfällen fick Cissela söka vård för de skador hon fick av våldet och journalerna är en skrämmande läsning.
Fem brutna revben. Brännmärken efter cigaretter och plattång. Utslagna tänder.
Fortfarande behandlas Cissela för kronisk njursvikt som hon enligt läkarjournalen fått av upprepade slag mot njurarna.
Läkaren skriver i journalen: ”Skadornas art talar mycket starkt för att hon utsatts för ett grovt och repetitivt våld och att flera av skadetillfällena hade kunnat leda till dödlig utgång.”
Mitt i allt detta våld fanns även parets gemensamma dotter som fick bevittna nästan allt.
– Det är en ångest jag får leva med resten av mitt liv, att jag lät det fortsätta och att min dotter tvingades se så mycket. Både hon och jag är diagnostiserade med PTSD (posttraumatiskt stressyndrom, reds.anm), säger Cissela.
Jenny funderar också mycket på sina barn. När de kom till sjukhuset och möttes av synen av sin blåslagna, nedsövda mamma blev båda helt chockade. En chock som kanske ännu inte släppt.
– De mår fortfarande dåligt. De minns men det gör ju inte jag. Mitt ena barn var uppe varje dag på sjukhuset och kammade mitt hår och tvättade mig. Stackars mina barn, känner jag ofta.
Hösten 2018 larmades polisen hem till Cissela och maken. Det var verkligen inte första gången. Men det kom att bli den sista.
En av polismännen som jobbat många år i yrket och som upplevt det mesta, sa då till Cissela: ”Det här är det värsta jag någonsin sett. Om du inte går kommer han slå ihjäl dig”.
– En dag gick jag för att hämta dottern på förskolan och sedan kom vi aldrig tillbaka, säger hon.
Hotet mot Cissela och dottern har av både Socialtjänsten och Polismyndigheten bedömts som så stort att de fått högsta skyddsklass, det vill säga hemlig identitet och adress.
Samtidigt lever den man som hon menar har gjort allt detta mot henne, som orsakat henne alla de dokumenterade skadorna och gett henne och dottern PTSD, sitt liv vidare. Han har bara dömts en gång för misshandel av Cissela. Han fick då skyddstillsyn men våldet fortsatte enligt Cissela.
Trots flera anmälningar ledde aldrig någon av dem vidare till åtal.
När Cissela sedan lämnade honom fortsatte han med att dödshota henne och de hamnade även i en infekterad vårdnadstvist. Cissela har nu ensam vårdnad om dottern.
Genom åren finns det dokumenterat att mannen gång på gång överträtt kontaktförbudet och fortsatt att hota henne, så pass att han så sent som ifjol dömdes för olaga hot mot henne.
För Cissela känns det helt ofattbart att det inte blir mer kännbara straff.
– Jag är inte ensam. Vi är 800 kvinnor som lever gömda och vi har alla liknande historier. Det måste ske en kraftsamling från alla håll för att det här systematiska våldet ska sluta, säger hon.
Jenny känner också hur något måste göras. Så här efteråt kan hon se så många länkar i kedjan där det brustit.
Hur Johan, som tidigare dömts för våldsbrott, inte fått hjälp med rätt behandlingar.
Hur han, som är bipolär, fått medicin på medicin utskriven genom åren men ingen terapi.
En tid före den grova misshandeln av henne hade han börjat få svårt att sova, han var stressad för jobbet och mådde dåligt.
– Han sökte hjälp men det ledde aldrig till något annat än mer mediciner. Jag upplever att han försökte ta ansvar men att han inte fick verktygen att göra det.
Jenny anser även att synen på brottsoffer måste förändras. Att hon efteråt så ofta mötts av: ”Hur kunde du falla för en sådan man?”
– Det man borde fråga är snarare: hur kunde han göra en sådan sak mot dig? En konsekvens av att vi inte pratar om våldet är för att man undrar vad det är för fel på kvinnan, att det måste vara fel på henne som omger sig med fel personer. Hade jag vetat att han var förmögen till det här hade jag ju såklart aldrig blivit tillsammans med honom.
Både Jenny och Cissela har även fått kämpa för att få den eftervård de behövt. Som brottsoffer upplever de båda att när de fysiska skadorna läkt så lämnas man lite åt sitt öde. Till viss del även gärningsmännen.
– Jag hoppas verkligen att Johan får en chans att rehabiliteras i fängelset för annars blir det ju bara en ond spiral som aldrig tar slut, säger Jenny.
Cisselas dotter är i dag åtta år och har börjat återhämta sig. Hon är inte längre rädd för att gå ut och hon har fått nya vänner. Men Cissela kommer själv aldrig kunna glömma.
– Jag kommer att vara rädd för honom i resten av mitt liv.
Fotnot 1: Jenny och Johan heter egentligen något annat.
Fotnot 2: Cisselas ex-make har nekat till brott.
Swisha din gåva till kvinnojourerna:
- Unizon: 1234525275
- Riksorganisationen kvinnojourer och tjejjourer i Sverige: 1230017822
- Terrafem: 1239010687
