Djungelfarfar

Jan Myrdal, 82, på hemligt uppdrag hos indiska gerillan

Malariaträsk, dödshot från militär – och en gammal mans prostata.

Ingenting stoppar Jan Myrdal, 82, när revolutionen kallar.

– Men de fick hjälpa mig upp och pissa på nätterna, säger han, nyss hemkommen från Indiens glömda krig.

82 år på det 83:e, hjärtopererad och med ålderns sviktande hörsel.

Men när budet kom via mejl från den indiska Naxalitgerillan på nyårsafton tvekade Jan Myrdal aldrig.

– Vi hade redan korkat upp champagnen. Men jag satte mig direkt och bokade en flight till Indien.

Resten av historien kunde vara hämtad ur en agentroman av Graham Greene.

Förbjudet område

Under täckmantel, via flera hemliga kontakter, lotsas den pensionerade svenske författaren tio dagar senare till ett av världens farligaste och mest förbjudna områden.

När han förs ut, efter en 16 dagar lång marsch genom tät djungel, bär han anteckningar och brev i ett minimalt usb-minne.

– Det var så litet att jag kunde svälja det om jag ­behövde, säger Jan Myrdal.

Hur hamnade du i det här?

– Den som ville träffa mig var generalsekreteraren i det maoistiska National Communist Party i Indien, en del av det man kallar Naxalitgerillan. Och orsaken är förstås att jag skrev om den här konflikten redan för trettio år sedan i min bok ”Indien väntar”. Den finns i Indien på både engelska och hindu.

Generalsekreteraren ville ha hjälp att föra ut ett budskap från naxaliterna till västvärlden.

”Hotad existens”

– I botten är det ett mer än 40-årigt krig mellan ­indiska staten och flera stamfolk. De jag besökte ­lever i djungelområdet Dandakaranya i östra ­Indien. Där finns stora mineralfyndigheter, vattenkraft och andra rikedomar. Nu planeras enorma dammbyggen som direkt hotar de här folkens existens, säger Jan Myrdal.

Med all respekt, men du är inte ung längre. Ni gick milslånga marscher i djungeln till fots i 16 ­dagar – hur orkade du?

– Även om jag är opererad är det inget fel på hjärtat. Det var värre med knäna, de pajade, så i den värsta terrängen fick de bära mig. De kallade mig ”farfar”, indier hyser en ­oerhörd respekt för äldre. Jag tvivlar på att svenska fjälljägare skulle bära mig med samma förståelse.

– I min ålder måste man ju också upp och pissa ett par gånger per natt, men på ett liggunderlag på bara marken kom jag inte upp, knäna bar inte. Jag fick be om hjälp, säger Myrdal.

Naxalitområden är förbjudna för utlänningar att besöka. Hur dolde du ditt ärende?

– Officiellt var jag i Indien för att föreläsa om Strindberg, och det gjorde jag ­också efteråt. Men när polisen frågade ut mig fick jag spela lite dummare än jag är. Jag går på impuls, det viktiga är att förvilla, och inte ljuga.

Är du aldrig rädd?

– Jag är aldrig rädd.