Nu växer företagen

Peter Kadhammar

Sex av tio småföretag i Bengtsfors vill anställa fler

Sverige knäar under effekterna av finanskrisen, konkurserna ökar och arbetslösheten skjuter i höjden.

Men i Bengtsfors är krisen redan historia. Sex av tio företag planerar att nyanställa, i tre av fyra är lönsamheten god eller till och med mycket god.

Sedan regeringsskiftet 2006 följer Aftonbladets Peter Kadhammar utvecklingen i Bengtsfors. Hur påverkas industriorten i Dalsland av politiken?

Här är hans fjärde rapport.

BENGTSFORS. Strax ska jag berätta en sensationell nyhet om Bengtsfors, kommunen som var Sveriges värsta krishärd, en symbol för industrins kris och landsbygdens avfolkning. Men låt mig börja med hotell Dalia.

På måndagmorgonen drog jag bort gardinerna och tittade ut över Lelång som var täckt av dimma, jag såg inte sjön under det gråa täcket men visste att den fanns där. Det var vackert och fridfullt.

Jag gick ner till matsalen och började plocka för mig av buffén som var lika fin som alltid. Sex sorters müsli plus nötter, yoghurt, fil eller mjölk, två sorters sill, hård- och löskokta ägg, skinka, korv, grönsaker, uppskuren kiwi och mycket annat.

– Är det något du behöver så säg till, sa den unga damen som sköter serveringen och som jag aldrig kommit mig för att fråga vad hon heter.

Bara en sak var fel.

Jag var ensam i den stora matsalen.

Jag satte mig vid ett fönsterbord. Dimman hade börjat lätta.

– Är det bara jag här? ropade jag.

– Nä, din kollega kom i går, svarade hon och syftade på fotografen Sanna Sjöswärd.

Nästan tomt på helgerna

Hotell Dalia är ett fint hotell i modern funkis. Bengtsfors köping byggde det tillsammans med sulfitbolaget 1956, sedan har det bytt ägare några gånger tills det gjorde konkurs 1994. Då tog kommunen över.

Dalia är en del av den kommunala förvaltningen, underställt kommunstyrelsen. Chefen heter Jan Annebjörk, rektor till yrket och ansvarig för vuxenutbildningen. Han lägger 25 procent av sin tid på hotellet.

– Mellan september och maj har vi i stort sett inga gäster alls på helgerna, säger han.

Ändå måste en ort som Bengtsfors ha ett stadshotell. Var skulle gästande affärsmän annars bo? På vandrarhem? Vart skulle välbeställda turister, ”rika amerikaner och tyskar”, som kommunalrådet Per Jonsson vill locka, ta vägen på sommaren?

En kommun måste ha ett fint hotell. Ett fint hotell har en generös frukost och den ska dukas upp även om det bara är två gäster på 43 rum.

Jag har uppe hållit mig vid den tomma matsalen eftersom den visar med vilken envishet människor i Bengtsfors kämpar för sin bygd.

Jag for hit första gången efter valet 2006 för att se om rikspolitiken alls har någon inverkan på en liten krisande kommun.

I viss mån har den det, åtminstone vad gäller inskrivningen på arbetsförmedlingen. Överraskande – för mig – visade det sig att den borgerliga regeringens hårdare krav på arbetslösa resulterade i lägre arbetslöshet.

Måste hitta ett jobb

– Regimskiftet öppnade ögonen på folk. De insåg att de måste hitta ett jobb. I så måtto hade Reinfeldt rätt, sa socialdemokraternas tyngsta man i Bengtsfors, Per Eriksson.

Han är arbetsförmedlare men gick vidare och blev ordförande i kommunstyrelsen och kommunalråd. Han fick hoppa in förra året eftersom dåvarande ordföranden, centerpartisten Per Jonsson, inte klarade det politiska hantverket att sy ihop majoritetsbeslut i fullmäktige.

Per & Per är inte prestigebundna. Jag äter lunch med dem på Dalia (nu är matsalen nästan full) och Eriksson – socialdemokraten – berättar att han blev knäckt i kommunhuset.

Varken Eriksson eller Jonsson är gamla proffspolitiker. Jonsson var anställd av Hushållningssällskapet i Värmland fram till valet då borgarna vann. Det var chockartat att upptäcka alla sammanträden ett kommunalråd måste genomlida.

Nu säger Eriksson att det inte var någon ordning när han klev in i kommunhuset förra året. Det fanns tydligen inte ett ärende som var för litet för att hamna på kommunalrådets bord. Sammanträden! En flod av papper som skulle läsas och skrivas på.

Mordhotades efter nedläggning

Fullmäktige beslutade att lägga ner två skolor i Skåpafors och Billingsfors vilket resulterade i ett mordhot som berörde Eriksson mycket illa.

Han låg sömnlös på nätterna och blev sjuk.

Snart ska jag berätta nyheten om Bengtsfors som kanske är årets viktigaste för hela Sverige, men låt mig fortsätta med kommunalråden lite till.

En dag i april satt Per Eriksson hemma och åt lunch – köttbullar och makaroner – och grubblade. Jag går inte tillbaka, tänkte han. Jag mår illa bara jag tänker på det.

Han återvände han till sitt gamla jobb på arbetsförmedlingen.

Det intressanta med Per & Per är att de hänger i.

När kollegan/konkurrenten stannade hemma fick Jonsson ökad arbetsbörda. Han bar den utan att gnälla, men jag anar dock en tyst tillfredsställelse: Eriksson skulle ställa till rätta efter Jonsson, nu fick Jonsson ställa till rätta efter Eriksson.

Per Eriksson har bestämt sig för att försöka igen. Han ska bli kommunalråd en gång till. Så sitter de båda Per tillsammans och äter falukorv i Dalias matsal och som vanligt har de fullt med bekymmer och som vanligt har de massor av idéer på saker som måste göras: centrum rustas upp, bättre vägar, regionaltåg från Trollhättan till norska Halden via Bengtsfors...

– Det är bättre att vi jobbar ihop än trasslar för mycket med politik, säger centerpartisten om socialdemokraten.

När jag skiljs från Per & Per slår det mig att de jag har träffat i Bengtsfors, år efter år, alla har satsat så mycket av sig själva, sin tid, sin kraft, sina egna pengar, för att bygden ska överleva.

Kanske förädlas de som kämpar i en notorisk kriskommun till en särskild sorts virke.

Jag promenerar på bron över strömmen som mynnar ut i Bengtsbrohöljen. Det svarta vattnet rinner fort, en dammlucka är öppen vid det gamla kraftverket.

Vid vattnet ligger utvecklingscentret som invigdes för ett par år sedan. Där sitter kommunens utvecklingschef Pelle Larsson. Han fick diagnosen prostatacancer i april förra året och får piller för att dämpa sjukdomsförloppet.

Planerar att anställa fler

Larsson är 65 år. Hustrun har sagt till honom att nu får han sluta jobba och ägna sig åt familjen och sin hobby, att spela jazz på tenorsaxofon.

Jo, han ska sluta. Han ska bara hjälpa till att rekrytera sin efterträdare först.

– Kolla här, säger han och lägger fram en enkätundersökning.

Företagen i Bengtsfors har anonymt svarat på frågor. Larsson pekar på staplar som visar att läget är ljust. Lönsamheten är god eller mycket god för 96 av 124 företag. 73 av 125 planerar att anställa ny personal inom ett år.

Första gången jag var här, för tre år sedan, vandrade Larsson och jag genom den tomma Learfabriken som la ner verksamheten 1999 och flyttade produktionen av bilstolar utomlands. 860 människor miste jobbet.

Fabrikslokalen var 24 000 kvadratmeter, ödslig och deprimerande.

I ena änden huserade företaget Coman som tillverkade småbussar med motorer från Renault. Tio anställda.

I andra änden fanns plastföretaget Composite som göt badkar, kajaker och skyddskåpor till vattenkanoner. Elva anställda.

Varje år har jag besökt Coman och Composite. Varje år har det gått framåt. Men när jag besöker dem denna gång kommer vi att tala om något annat också. Hur bildades företagen?

Composite grundades av fyra kamrater som var tvungna att skaffa sig jobb. Tre av dem är kvar: Bengt-Göran Blomqvist, 60, Micael Lindquist, 45, och Bosse Nordwall, 64.

De satsade 50 000 kronor var i det nya bolaget.

– Vi var tvungna att köpa oss en arbetsplats, säger Nordwall.

Det andra företaget, Coman, uppstod ur ruinerna av en misslyckad statlig satsning på busstillverkning som hette Omninova. Den gick i kras och efterföljaren, engelska Rohill, blev heller inte långvarig.

Anställd räddade företaget

När Rohill var konkursmässigt och leverantörer inte lämnade ifrån sig en skruv utan kontant betalning gick en av de anställda i personlig borgen för en miljon kronor. Han hade inga aktier i bolaget, inget personligt intresse mer än att han som anställd och invånare i Bengtsfors ville rädda produktionen.

Han heter Lars Sandgren, i dag är han fabrikschef på Coman.

Tack vare honom kunde Rohill skaffa fyra chassin till och hålla produktionen hjälpligt igång.

Nu sitter vi i Comans fikarum och dricker kaffe utan socker (Sandgren har letat i skåpen men hittar inget). Han säger att han aldrig varit så nära skilsmässa som den gången frun hittade papperen om att han borgat för en miljon.

– Jag hade glömt att berätta det för henne.

Coman ägs av några göteborgare. 2006 hade produktionen av småbussar – bokbussar, färdtjänst och vanliga bussar – precis kommit igång. Omsättningen var åtta miljoner kronor.

I år blir den 50 miljoner.

2006 hade Coman tio anställda.

I år är de 22.

Composite har flyttat till en industrilokal på Brandberget som också stod tom. (Utvecklingschefen Pelle Larsson funderade – något desperat – om den kunde bli ”Bengtsfors Arena” med länkade överföringar från konserter i Göteborg. Sedan lät han fylla halva lokalen med sand för att folk skulle kunna spela strandboll där.)

Nu har kommunen skyfflat ut sanden. Composite har avyttrat plastgjutningen och gått samman med det norska företaget Fire Fighting Systems, FFS, som gör de vattenkanoner som Composite tillverkade plasthuvor till.

Nu är FFS i Bengtsfors ett verkstads- och logistikföretag vars vattenkanoner säljs över hela världen.

Tio anställda, fler ska det bli.

Plastgjutningen är kvar nere i gamla Learlokalen i ett företag som heter Masterform. Åtta anställda.

Antalet anställda i de två företag som jag första gången besökte 2006 har alltså fördubblats.

Då hade ingen kunnat tro att Coman skulle köpa hela den gamla Learfabriken och att de enorma ytorna faktiskt kommer till användning.

2006 talade utvecklingschefen Pelle Larsson om att Bengtsfors var i ett svårt läge men stod rustat för framtiden. Den gamla bilindustrin var borta, orten hade genomgått sin tredje stora strukturomvandling på hundra år. Nu är det småföretagande och turism som gäller.

Har gått obegripligt fort

Det lät som pliktskyldig optimism. Vad skulle Larsson säga? Vad skulle det avgående kommunalrådet Sven-Åke Gustavsson (S) och det tillträdande Per Jonsson (C) annars säga? Vi ger upp och lägger oss ner och dör?

Nu verkar det som om de hade rätt. Det är svårbegripligt att det har kunnat gå så fort.

Arbetslösheten har ökat sedan förra året, konstigt vore det annars. Världen upplever den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Men arbetslösheten är fortfarande markant lägre än den var 2006, då Sverige befann sig i en högkonjunktur.

På arbetsförmedlingen sitter Ann-Christine Höglund, luttrad efter 30 år i yrket. På white boarden över skrivbordet har hon antecknat: Kronofogden 0771–73 73 00, Kommunals a-kassa 0498–249 330.

Om läget i Bengtsfors säger hon:

– Vi har jättemycket efterfrågan på arbetskraft. Vi pratar om lågkonjunkturen som om svininfluensan. Vi undrar vart den tog vägen.

Många trodde att det skulle bli kö hos socialen när långtidsarbetslösa efter 300 dagar bara får 65 procent av lönen. Det trodde socialnämnden i Bengtsfors också och la till en miljon i årets budget för socialbidrag.

– Vid årsskiftet tänkte vi: Det blir som vi trodde. Cirka tio hushåll behövde hjälp av arbetsmarknadsskäl. Men det har stannat där. Vi har inte haft någon ökning att tala om och jag kan inte förklara varför. Dessutom ser vi att kostnaderna för bidrag går ner nu, säger socialchefen Lone Lumbye Jansson.

Bengtsfors går framåt

Vi har alltså det motsägelsefulla läget att medan Sverige som helhet genomgår en förfärlig lågkonjunktur och en smärtsam strukturomvandling så blomstrar den notoriska kriskommunen Bengtsfors.

Okej, blomstrar kanske är ett starkt ord, men det går framåt. Den enkätundersökning Pelle Larsson visar är sensationell. Företagen är nöjda med lönsamheten, många planerar att nyanställa.

Larsson hade rätt när han för tre år sedan sa att Bengtsfors har sin strukturomvandling bakom sig. I stort sett varenda kommun i Västsverige är beroende av bilindustrin och befinner sig därmed i kris – utom Bengtsfors. Här är bilindustrin, representerad av Lear, redan utraderad.

Bengtsfors representerar plötsligt framtiden, och förhoppningsvis blir det fler gäster än två som äter av den stora frukostbuffén på måndagmorgnar.