Så planerar Sverige att runda asylrätten
En hätsk debatt pågår om huruvida det är förenligt med asylrätten att sätta ett volymmål eller riktmärke.
Svaret är att det beror på hur det utformas.
Migrationsförhandlingarna – detta har häntJust nu finns det omkring 80 miljoner flyktingar i världen men väldigt få länder som räcker upp handen och säger att de vill ge dessa människor en fristad. Behovet överskrider vida tillgången.
Sverige tillhör de länder i västvärlden som de senaste 30 åren tagit emot flest flyktingar sett till befolkningsstorlek.
Som land behöver vi med andra ord inte ha något dåligt samvete när det gäller villigheten att ge människor skydd.
Usla på integration
Däremot har vi varit riktigt usla när det gäller att integrera de som vi gett en fristad. Det har lett till en rad sociala problem som det börjat talas högt om först de senaste åren. Segregation, bidragsberoende, hög arbetslöshet, gängkriminalitet, hedersförtryck, parallellsamhälle med mera.
Det finns goda argument för varför Sverige under en period kanske borde ägna mer kraft åt integration och satsa mindre på att ta emot fler. Hur det ska gå till förhandlar partierna om just nu i hopp om att nå en bred migrationsöverenskommelse.
Sverige lider fortfarande av en baksmälla från flyktingsströmmen 2015 då Sverige tog emot överlägset flest flyktingar per capita. Att det sedan dess pågått en diskussion om att minska antalet som söker asyl i Sverige är kanske inte så konstigt.
Trots att mottagandet stramats åt tog Sverige 2018 emot drygt 25 000 flyktingar och närmare 20 000 förra året. Långt mer än exempelvis våra nordiska grannar, både i absoluta tal och i förhållande till folkmängden.
Sveriges krav att andra länder inom framförallt EU måste göra mer är fullt rimligt.
Inget avsteg
Samtidigt kan Sverige inte sätta en absolut gräns för hur många asylsökande vi ska ta emot. Det skulle sannolikt vara ett brott mot de internationella konventioner Sverige skrivit på om att upprätthålla asylrätten. Den som lyckas ta sig till Sveriges gräns har rätt att få sin sak prövad.
Däremot kan Sverige fortsätta på den inslagna vägen att göra det mindre attraktivt att söka asyl i just vårt land och hoppas på att de som lyckas ta sig till Europa i stället söker sig till andra länder för att få sin sak prövad.
Att sätta ett riktmärke för hur många flyktingar som vi anser oss kunna ta emot under ett år är inget avsteg från asylrätten, möjligen ett brott mot dess anda. Men i så fall knappast en förseelse som Sverige är ensamt om.
Sedan flyktingkrisen 2015 har det pågått ett ”race to the bottom” inom EU när det gäller att göra sitt land så oattraktivt som möjligt för asylsökande. Dels för att det då kom så många flyktingar. Dels för att den folkliga acceptansen för att ta emot många asylsökande just nu är väldigt låg i många länder. Politiker som vill bli omvalda måste driva en restriktiv flyktingpolitik.
Samma ovillighet finns exempelvis i många välutvecklade länder i Asien som Japan och Sydkorea och rika länder i arabvärlden som Saudiarabien.
Mycket har hänt i Sverige när det gäller villigheten att diskutera migration som en samhällsfråga som alla andra där för- och nackdelar nagelfars.
Ord ingen tog i sin mun
Ord som volymmål tog inte många i sin mun 2015. När SVT:s Mats Knutson några år tidigare i en partiledardebatt ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” blev det ett himla liv över att någon vågade ifrågasätta att det ens kunde finnas en gräns.
Numera är de flesta ense om att det nog finns en gräns även om det är svårt att säga exakt var den går. Sverige kan inte ta emot hur många asylsökande som helst vilket 2015 illustrerade på ett brutalt sätt.
Om Sverige har generösare regler för sitt flyktingmottagande än våra nordiska grannar och övriga EU leder det ofelbart till en ökning av antalet asylsökande. Sverige kan arbeta för att EU ska bli mer generöst men vi kan samtidigt inte ha regler som markant skiljer sig åt.
Då blir vi en magnet vare sig vi vill eller inte. Det är så verkligheten ser ut.
Inte snyggt – men nödvändigt
Här hamnar många svenskar i konflikt med vår egen självbild av Sverige som en humanitär stortmakt. Sverige har varit ”bäst i klassen” i årtionden och många vill att vi ska fortsätta vara det.
Sverige verkar ha ett behov av att sticka ut och en ovilja att anpassa sig. Oavsett om det gäller coronastrategi eller migrationspolitik.
Nu verkar det dock finnas en både folklig och politisk majoritet för en åtstramning. Men jag har inte uppfattat det som att något parti, möjligen undantaget Sverigedemokraterna, på allvar förespråkar ett absolut tak för flyktingmottagande. I stället handlar det om att minska bidrag, möjligheten till anhöriginvandring, gränskontroller och andra liknande åtgärder som kan skruvas åt ytterligare ifall Sverige närmar sig en överenskommen gräns.
Är det snyggt? Nej. Särskilt inte när våra politiker gång på gång hävdar att de värnar asylrätten.
Är det nödvändigt? Risken är uppenbar att 2015 annars upprepar sig vid nästa flyktingvåg.