Fnatt inom den svenska blåbruna röran
Donald Trump har ställt till det också för den svenska politiska högern. Efter att han uppviglade en pöbel bland sina lojala anhängare till att storma parlamentet i Washington uppstod fnatt inom den blåbruna röran ute på den svenska högerkanten.
Att Sverigedemokraterna helhjärtat står bakom Donald Trump också efter stormningen av Kapitolium är inte så konstigt. Donald Trump har ju ändå beskrivit mexikaner som mördare och våldtäktsmän, försökt bygga en helt tät mur mot Mexiko och framställt USA som offer för en ”invasion” av utländsk drägg. Ungefär som SD:s hotbild med ”massinvandring”. SD-höjdaren Björn Söder anslöt sig raskt till konspirationsidén om valfusk som förklaring till Trumps nederlag i presidentvalet.
SD:s uppslutning bakom Trump är lika förväntad som naturlig. Donald Trump är en amerikansk motsvarighet till en svensk sverigedemokrat.
Mer oklart är läget inom de två andra högerpartierna. Moderatledaren Ulf Kristersson stod fullt klart på Joe Bidens sida i presidentvalet och tvekade inte att lägga skulden på Donald Trump för högerpöbelns attack mot demokratin.
Men inom partiet finns ingen självklart enig hållning i frågan. Riksdagsmannen Jan Ericson påstod sig ha fått ”rapporter” som avslöjade att pöbeln som stormade och intog Kapitolium i själva verket bestod av vänsterextremister som klätt ut sig till högerextremister. Och å andra sidan frågade sig förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg hur partiet skulle kunna samverka med SD i framtiden.
Där finns alltså en rejäl motsättning som nog inte löser sig i första taget. För hur ska högerblocket kunna ta sig an regeringsmakten utan allians med SD?
Samma dilemma återfinns också inom det minsta högerpartiet KD. Där är sympatierna för Donald Trump inte baserade på Trumps rasism, utan hans vurm för den extrema kristna högern i USA och på hans antifeminism och abortmotstånd.
Men också kristdemokraterna kommer ju förr eller senare hamna i dilemmat hur de ska ställa sig till allians med SD. Skall bli spännande att se hur de slingrar sig ur det problemet.
Fiasko för högerns elitstyrka
Störst underhållningsvärde ute på högerkanten bjöd ändå kretsen kring den elektroniska tidskriften Bulletin, tänkt att vara en sorts högerns intellektuella elitstyrka. Redaktionen har samlat en krets av högerns mest profilerade skribenter, en sorts högerns gröna baskrar i den politiska debatten.
Maken till politiskt fiasko har sällan skådats. Elitstyrkan stormade nämligen ut till försvar för den republikanska pöbelns anfall på Kapitolium. Det blev häpnadsväckande komiskt.
Killar i mjukisbyxor
Ivar Arpi, avhoppad från Svenska Dagbladet, levererade omedelbart en tweet, som kommer att bli hans livs mest kända citat, när han karaktäriserade Donald Trumps uppviglade stormtrupper som några harmlösa ”20-åriga killar i mjukisbyxor som tog selfies”. Susanna Birgersson, avhoppad från Expressen, förklarade att anfallet på Kapitolium var ett logiskt svar på ett initiativ från Representanthusets talman Nancy Pelosi (D). Nämligen att Pelosi förespråkat något så extremt korkat feministiskt som ett könsneutralt politiskt språk i Kongressen. Varför det inte var så konstigt att ”Trumpanhängare” nästa dag gick till anfall. Ty ”någonstans finns ett samband”.
Högerns vetenskaplige expert på ekonomisk och politisk skada till följd av ”massinvandring”, Tino Sanandaji, bagatelliserade den högerextrema pöbelns försök att välta demokratin över ända som ”ett töntupplopp som polemiker överdriver i sina cyniska syften”.
Jag måste medge att det är kul att ta del av sådana idiotuttalanden från högerns förmenta intellektuella elitstyrka.
De följande dagarnas avslöjanden om vilka männen i mjukisbyxor i själva verket visade sig vara, hur de utrustat sig, mördat och skränat om att hänga vicepresidenten Pence, blev naturligtvis en katastrof för dessa högerskribenter. De tvingades distansera sig från sina halsbrytande analyser.
Och än värre kanske det blir. Washington är nu en belägrad stad med fler truppstyrkor än USA håller i Irak, Syrien och Afghanistan. Det ruvar ett tungt hot över varje demokratisk delstats Kapitolium den 20 januari när Joe Biden ska sväras in som USA:s 46:e president. Trumpanhängarna har hotat med inbördeskrig.
Elitprojektet ”Bulletin” kunde alltså inte ha fått en sämre start, både utskrattade och körda i diket.
Frågan är hur man ska kunna förklara hur ultrahögerns skarpaste skribenter så till den grad kunnat göra bort sig. Jag har bara ett förslag. Det handlar om vad högern i regel beskyller vänstern för, fast omvänt. De älskar ju att bortförklara kritik från vänster mot USA:s krigspolitik med ”förblindat USA-hat”. Det som förblindade elitstyrkan på Bulletin var det rakt motsatta. Högerns kärlek till USA tar sig ibland groteska uttryck.
…
För övrigt anser jag att…
… Anna Hedenmos illa förberedda intervju med SD-tänkaren Mattias Karlsson var usel. Sånt händer. Men värre var att hon efter fiaskot skyllde på Jan Scherman och ”Aftonbladets krönikörer och ledarskribenter”. Det var inte vi som gjorde bort oss.
… det är tänkvärt att det har skrivits mer om Donald Trump i svensk press än om samtliga svenska partiledare tillsammans. Men det beror på en enkel journalistisk regel. Hund biter man är ingen nyhet. Man biter hund är en nyhet.