Skäggkrock

Per Magnusson

I tisdags hände det som i folkmun brukar kallas för en skäggkrockchock. Kvällen började på Studentafton i Lund med Garth Hudson från vita rockkritikers unisona onaniobjekt The Band. Alla med lite självaktning och skägg i skivsamlingen var där. Andakt fyller aulan, fradga fyller mungipor på pressbänken när ljuset dämpas och Garth – efter att ha missat två flygplan – äntrar rummet i klädd hatt och skinnjacka med texten ”Burrito deluxe” i rött över ryggen.

Med mer eller mindre oläslig handstil plitar han ner obskyra saxofonister från 50-talet på en griffeltavla. Sedan mumlar han – bokstavligt talat – i skägget i vad som känns som en evighet. När ansiktsbehåringen skrapar mot mikrofonen till den grad att prasslet överröstar orden gör ljudteknikern en välkommen insats.

”I’ll get a haircut. Let’s not slow down here”, svarar Garth.

Det är inte möjligt. Han är ungefär lika snabb och kärnfull som din ukulelespelande demente farfar. När frugan Maud rullar in med krökt käpp, syjuntemössa och Lennon-bågar känns det faktiskt som ett spännande event. Garth Hudson hukar hatten över pianot och lägger skägget på tangenterna. Och kärringen med den krökta käppen öppnar käften och börjar sjunga. Åh Jesus som hon sjunger. Att se det gamla paret framföra ”It makes no difference”, The Bands kanske allra vackraste låt, är tamejtusan årets konsertupplevelse.

Några timmar senare, på Jeriko, ska vi få uppleva årets mellansnack. Bohemfransosen Sebastién Tellier idkar utmärkt umgänge med sitt mikrofonstativ, men det är mellan låtarna han briljerar som mest. På fransk brytning pratar han pårökt nonsens. En hostattack följs av ursäkten: ”Excuse me, I’m full of cocaine.” Efter nästa hostattack: ”Excuse me, I’m full of salmon.”