Barn utnyttjas av ”släktingar” de knappt känner

Av flera skäl är omplaceringar vanliga

Fyra av tio ensamkommande flyktingbarn har en lapp i fickan med ett namn när de söker asyl på Migrationsverket. De skickas för att bo på "anknytningsadress".

Men därifrån omplaceras de flesta.

Två av tre barn måste få nya boenden. Ett skäl kan vara att barnens "släktingar" i själva verket är avlägsna bekanta, i värsta fall främlingar, och använder barnen som hushållsslavar och inkomstkälla.

Barnen själva klagar sällan för myndigheter. De vet sällan hur man gör, och till vem.

– Det får även stora konsekvenser för barnen om de klagar, beskriver Marika Markovits, chef för Stockholms stadsmission, som nyligen kom med en rapport om ensamkommande flyktingbarns situation.

Barnen vill ogärna vara illojala mot familjen som öppnat sin dörr, och dessutom får en inkomst som familjehem. I extrema fall handlar det om människohandelsbrott.

– Migrationsverket har anvisat barn slentrianmässigt till släktingar och har ställt lägre krav på boenden än vad man skulle ha gjort med svenska barn, och det har lett till tragedier. Ingen vet hur ofta detta upptäcks, säger Ingrid Åkerman, socionom som på regeringens uppdrag kartlagt misstänkt människohandel med barn och nu påbörjat en uppföljning.

”Lämnas som möbler”

Aftonbladets rundringning till tjänstemän, organisationer, gode män och familjehemsföräldrar, visar en svårt ansträngd situation, vare sig barn bor i familjehem eller på så kallade HBV-hem, i kommunal eller privat regi.

Det handlar om barn som flyttas, hämtas och lämnas som möbler.

Barn som ensamma placerats på sitt livs första flygresa till ännu ett okänt boende.

Barn vars nya hem visade sig vara en säng i ett fönsterlöst källarförråd.

Barn som väntat upp till två månader på en god man, och inte kunnat börja skolan.

Omplaceringar är vanliga, vare sig barnen bor i  familjehem, på institution eller hos släktingar. Skälen är flera till att boendet inte fungerar.

– Nu finns människor som vill hjälpa till, ha en alldeles egen flykting hemma. Men några av de här barnen hade psykisk ohälsa redan i sitt hemland. Och de är även helt vanliga tonåringar, säger Lotta Husberg, Västra Götalands Godmanförening.

”Ingen tar fullt ansvar”

Ansvaret vilar tungt på den gode man som utses för alla ensamkommande flyktingbarn. Sådana blir allt svårare att finna.

– Barnen ska få en gode man inom 24 timmar men det klarar vi inte längre, Vi märker att alltmer ansvar läggs över på gode man, allt som inte hinns med på boendet eller i socialtjänsten. De blir slutkörda, säger Ann Wribe, föreningen Sveriges Överförmyndare.

Var fjärde överförmyndare uppgav i Stadsmissionens undersökning att systemet för gode män och särskilt utsedda vårdnadshavare  fungerar "dåligt".

Sju myndigheter är inblandade i barnens liv: Migrationsverket, kommunen, länsstyrelsen, Socialstyrelsen, tillsynsmyndigheten IVO, landstinget och Överförmyndarmyndigheten.

– Det är ett systemfel att ingen har huvudansvaret, säger Marika Markovits, chef för Stadsmissionen i Stockholm. Ingen har huvudansvaret.

– Vi ser att när barn försvinner tar ingen fullt ut ansvar för att leta efter dem. Mångas ansvar blir ingens ansvar.

Kerstin Weigl