David Kroon överlevde dödslavinen i Tyrolen
Uppdaterad 2022-03-06 | Publicerad 2022-03-05
David Kroon, 43, har åkt skidor tillsammans med sina vänner varje vinter i mer än 20 års tid.
För snart en månad sedan begravdes fyra av dem, samt en guide, i en lavin och David var den enda som överlevde.
– Det värsta är att tänka på deras familjer. De hade alla barn, nu har de blivit utan sina pappor, säger han.
David såg blå himmel, och snart skulle han även skymta solen.
Den enda del av hans kropp som inte var fastlåst i snömassorna var hans högra underarm, och han kunde använda den för att börja knacka loss snö kring sitt huvud.
Två laviner, totalt runt 430 meter breda, hade sköljt över honom samt fyra av hans äldsta och bästa vänner och en österrikisk bergsguide som David och gruppen hade anlitat och lärt känna under tio års tid.
Han ropade på sina vänner, men fick inget svar.
Det han inte visste då var att han skulle ligga fast i snön länge, möjligtvis i en och en halv timme innan hjälp skulle komma, och att ingen av hans vänner hörde honom. De hade alla blivit neddragna i en av de värsta lavinolyckorna som drabbat Tyrolen på flera år.
De dog och David överlevde.
– Jag hade tur. Och de hade mycket otur, säger han.
■ ■
Första gången David var i Landeck, en liten by med några tusen invånare, var vintern 1997, då han fick följa med en av kompisarnas familj.
Landeck är ingen skidort, men det ligger strategiskt bra, bara en timmes bilfärd från några av världens bästa skidsystem när det kommer till friåkning.
Några år senare, och sedan återkommande varje år med fåtalet undantag, återvände han tillsammans med sju vänner – sitt skidgäng. De bodde på samma hotell, inriktat på tyska motorcykelförare.
– Vi har varit udda fåglar på det hotellet. Varje eftermiddag är det kakbuffé klockan fem, sen tar man två öl, äter 4-rätters, intern pingis-turnering i källaren, och går sedan och lägger sig tidigt.
Varje år sedan dess har de åkt skidor ihop, och runt 10 gånger har de bott just där. Skidintresset förde ihop dem, men under åren har de delat så mycket mer.
Familjerna har barn är i ungefär samma ålder, känner varandra väl och har haft årliga midsommarfester.
– Vi har turen att vi lyckats hålla ihop. Den årliga skidresan har motiverat oss att hålla oss i fysisk form, men har också varit någonting att se fram emot. Att få fina minnen att dela.
■ ■
Två års pandemiuppehåll gjorde att årets resa var extra efterlängtad, men det var bara sex av de åtta vännerna som kunde åka med den här gången.
Under resans första två dagar var det så mycket snö att de bestämde sig, tillsammans med guiden, för att inte ge sig långt ut på berget. Men på fredagen den 4 februari hade lavinfaran sänkts till en trea på en femgradig skala.
Mårten, en av de sex vännerna, behövde stanna hemma på hotellet i Landeck på grund av en lättare handskada.
Efter att ha åkt ner för det lite svårare partiet av dalen gav sig gruppen in på den sista delen, där de åkte flackt mellan två bergssidor. Det är då, när de minst anar, som olyckan sker.
– Plötsligt ser jag att guiden pekar upp på bergssidan till höger, sedan skriker han ”avalanche, avalanche, ski down, ski down”.
Innan David hinner aktivera sin lavinryggsäck, som blåser upp som en stor airbag på ryggen, har han snö upp till knäna.
– Det känns som att en plogbil trycker fram snö bakom mig i en extremt hög hastighet, det går så fruktansvärt snabbt.
Han landar på sidan, famlar runt i snön som började begrava honom allt mer. Han förstod vart det barkade, och formade sina händer runt munnen för att skapa en luftficka så han skulle kunna andas när han blir begravd.
– Jag tänker att jag klarade mig. Men då kommer det en lavin till. Den sköljer över mig, jag dras med och tappade helt kontrollen på kroppen.
■ ■
Till slut stannar också den andra lavinen. Han såg himmel, och kunde andas.
Han ropade på hjälp, men ingen hörde.
– Jag känner att jag är ganska samlad i början, när jag förstår att jag inte är skadad eller begravd över ansiktet. Men sedan blir jag oerhört rädd för det ska komma en ytterligare lavin, det har ju redan kommit två. Då hade jag inte haft en chans.
Med sin högerhand börjar han gräva fram sin telefon som låg i bröstfickan. Men det gick långsamt, på grund av den hårt packade snön som höll honom fast som ett betong-täcke.
Det tar lång tid, möjligen en och en halv timme, från att lavinen begraver skidåkarna tills hjälpen kommer.
När han räddades ville han stanna och hitta sina vänner, men helikoptermannen tvingade honom in i helikoptern.
– Enough people, sa han.
I efterhand förstår David att det tagit tid att gräva fram telefonen, och att ha kontakt med räddningstjänst, polis och helikopterpersonal.
– När vi lyfter tittar jag ner, och ser guiden som är framgrävd, han ligger på mage. Jag ser också en av mina vänner, framgrävd ligga på rygg. Jag förstår, rent intellektuellt, att det har gått för långt tid, att de inte lever.
Han kommer till en liftstation, får en kopp te och, och får det ofattbara beskedet av en skidläkare.
– Hon sa: ”They all died, I’m sorry”. Då faller allting, jag vet inte riktigt vad jag gör. Det bara blir helt svart.
Några timmar senare står David utanför en brandstation på österrikiska landsbygden. Bakom vita skärmar ligger hans bästa vänner. Han ska, tillsammans med Mårten som stannade på hotellet den dagen, identifiera dem innan de ringer hem till deras anhöriga
– Det var väldigt jobbigt. Men vi var rationella. Där och då var det viktigt att få kontakta familjerna, och det har man väldigt svårt att göra innan vi faktiskt sett att de var döda, det förstod vi.
På kvällen ville läkarna att han skulle vara på sjukhuset, men David ville tillbaka till hotellet i Landeck.
Där möttes de av familjen som drivit hotellet sedan första gången David var där 1997. David och Mårten åt en middag vid bordet som de alltid satt vid.
De två vännerna sov den natten i en lägenhet för sex personer, men med fyra bäddar tomma.
– Det är en obeskrivlig sorg. Jag var helt tom, det blev inte många timmars sömn.
■ ■
Även ett vanligt år är distriktet Landeck i Tyrolen ett av de allra mest lavindrabbade områdena i Österrike, men aldrig tidigare hade så många laviner gått på så kort tid.
Andreas Falkeis, som var alpin insatsledare vid räddningsarbetet, bekräftar att David och hans vänner befann sig på relativt flack mark, men påpekar att det alltid är farligt att vara utanför pisten.
– Det var mycket otur inblandad i att lavinen utlöstes. I bergen finns det ingen 100-procentig säkerhet, det finns alltid en risk som man aldrig kan utesluta, sa han till Aftonbladet när olyckan inträffat.
David och hans vänner var väl förberedda, de hade utrustning och utbildning. Han tycker det är viktigt att poängtera att det inte finns någon rationell förklaring till varför han överlevde, och inte de andra.
– Jag åkte som nummer fyra av sex ner i dalen. Jag var inte bättre förberedd och jag fattade inte några andra beslut. Det var inte så att jag svängde skidorna på ett håll, och de andra inte gjorde det. Det var ren tur att jag överlevde.
■ ■
I dag är David Kroon tillbaka i Mälarhöjden i Stockholm. Snart har en månad gått, och även om det börjar kännas bättre sköljs han ofta över av bilder från olyckan, som kommer upp i huvudet.
– Det är väldigt jobbigt. Men det är också jobbigt med minnen. Jag har åkt skidor med de här kompisarna så länge, och när jag tänker på de fantastiska stunderna med dem så smärtar det något oerhört.
Men det tyngsta är när han tänker på livssituationerna för familjerna som är kvar.
– Mina fyra vänner hade alla barn, och de var väldigt bra pappor. De var delaktiga och deras barn har blivit utan sina pappor Det är otroligt smärtsamt att tänka på vardagen för familjerna.
Av de åtta vännerna är nu bara fyra kvar. I vår väntar begravningar för de som dog, medan de utövade sin passion.
David Kroon tar en dag i taget.
– Livet går vidare, oavsett om man vill eller inte. Jag är omgiven av en fantastisk familj, har vänner och kollegor som stöttar på ett mycket fint sätt.
David kommer ställa sig på skidor igen, men offpist-åkning känns svårt.
– Den typen av skidåkning vi ägnar oss åt är fantastisk. Det är väldigt härligt att gå upp på stighudar där på berget, dricka lite vatten och sedan åka ner. Vi var inte ute efter att åka de brantaste, spektakulära åken, det var inte där vår passion låg. Men om jag återvänder till off-pisten, det får vi se.