En vit katt och svarta hål
Några större frågor än de Ulf Danielsson tar upp i sitt vinterprat går inte att uppbringa.
Men han lyckas hitta en röd tråd från oändligheten till vår futtiga vardag här på jorden.
För att vara professor i teoretisk fysik låter Ulf Danielsson väldigt poetisk och filosofisk. Han bekänner visserligen sin kärlek till matematiken när han konstaterar att det inte är alla som förknippar matematik med vällust. Men samtidig pratar han mycket om drömmar.
Det är tur att lyssnaren så här års inte ligger dåsigt avslappnad av värmen i en hängmatta. Danielssons Vinter i P1 förutsätter att man lämnat glöggdimmorna och helst precis återvänt från en promenad i den uppfriskande vinterkylan.
Varje mening känns noga hopsnickrad för att försöka förklara det som de flesta av oss finner omöjligt att greppa.
Universums storlek, tidens oändlighet och vår egen unika position i detta världsallt. Det enda levande som sticker ut i en annars livlös och kall vintergata. Kanske. För vi vet ju inte om det finnas liv någon annanstans därute.
Danielsson tar upp frågor som vi normalt inte orkar ägna en tanke för att de känns alltför stora och ogreppbara. Men hans mål är inte att lära ut fakta. Snarare att få oss att känna hur fantastisk vår värld är.
När han planterar jordärtskockor och skördar dem en tid senare får han denna vardagliga syssla att säga något om vårt sammanhang i universum.
Då han berättar om när han såg ett svart hål för första gången är det ingen teknisk utläggning utan en berättelse om hur han delar upplevelsen med en vit katt som gett honom rivmärken på bröstet.
Här finns väldigt lite av upplevda personliga framgångar och motgångar. Detta är inte en berättelse främst om Ulf Danielssons liv. Berättelsen handlar om allas vår tillvaro.
Mänsklighetens. Hur bräckligt och sannolikt kortvarig den kommer att vara i perspektivet av universums 14 miljarder år.
Men livet kan vara väl värt att uppskatta ändå.