”Jag har varit med om mycket men det här glömmer jag aldrig”

Polisen David om kvällen då Zane, 29, mördades

David Westlin kommer aldrig glömma kvällen då tvåbarns­mamman Zane mördades.

Han var först på plats.

Han såg blodet på köks­luckorna, den ihjäl­slagna Zane gömd under en trasmatta. Och så blicken från de två barnen vars mamma precis mördats med en yxa.

– Precis innanför dörren står en liten pojke. Hans skrik, och hur han sträckte sina armar mot mig, kommer alltid finnas kvar i mig.

Den 43-årige tvåbarns­pappan David Westlin, till­förordnad polisområdes­chef i Jämtlands län, sitter och läser Aftonbladet.

Reportaget handlar om två barn vars mammor mördats.

Han känner igen ett par bruna ögon på en av bilderna.

Trots att det gått 14 år sedan han såg dem sist har han aldrig glömt den blicken.

– Jag kan helt ärligt säga att är det något jag minns från alla mina år i yrket så är det här fallet som dyker upp först på näthinnan. Jag har varit med om många händelser men det här kommer jag aldrig att glömma.

Ögonen i fråga tillhör den i dag 18-åriga Alexandra.

Den första, och enda, gången David Westlin träffade henne var hon inte ens fyra år.

David hade jobbat som polis i tre år den där marskvällen 2008, när en man kom in till vaktbåset på polishuset.

Mannen hette Mohan Suppiah och var 45 år.

Hans kläder var fläckiga av blod och han berättade att han precis huggit ihjäl sin flickvän med en yxa. Han verkade iskall och utan ånger.

Visst händer det att personer tar på sig brott de inte begått, men här förstod David och hans kollegor att det var bråttom.

– Vi käkade middag och hade måltids­uppehåll och av­rapportering när vakt­havande befäl ringde oss och beordrade oss att åka direkt. Vi visste inte vad vi skulle mötas av men vi kände nog alla starkt att det var något riktigt allvarligt.

David och en kollega var först på plats vid flerfamiljs­huset. Det var en mörk marskväll, klockan var runt 19. De tog sig in i porten och letade bland namnen.

Dörren till Zane Priedites lägenhet var olåst.

Inifrån hördes barnskrik.

– Vi visste inte när vi åkte ut att det skulle finnas barn på adressen. Vi bestämde att jag skulle gå in själv så att vi inte skulle förstöra någon bevisning.

David, fortfarande ganska ny i sin uniform, hade fått höra att kvinnan låg i köket.

Det gjorde hon.

Mohan Suppiah hade placerat trasmattor över Zanes kropp.

Det var blod på golvet, på köks­luckorna, på väggarna.

Men kanske levde hon än? David ropade in ambulans­personal.

– Jag minns att de lyfte på mattorna och ganska snabbt lade tillbaka dem igen. Det var uppenbart att det inte fanns något att göra.

I dag minns Alexandra kvällen som förändrade hennes liv med en dimma över sig.

Hur mamma Zane skrek.

Hur Alexandra och hennes nästan tvåårige lillebror försökte gömma sig.

Hur vågen av rädsla kom på nytt när blåljusen syntes genom fönstret – Mohan Suppiah hade sagt till henne att polisen skulle skjuta henne och lillebror.

David minns samma marskväll, i exakt detalj.

När det stod klart att Zane var bortom räddning, för polisen måste först prioritera att rädda liv, vände David upp­märksamheten mot barn­skriken som genom­borrade hela lägenheten.

Bredvid köket var en stängd dörr.

Han öppnade den.

– Precis innanför står en liten pojke. Det är han som skriker. Jag kommer aldrig glömma hur han direkt sträckte sina armar mot mig. Han ville bara därifrån, säger David.

Han lyfte upp pojken och sprang ut med honom till en kollega. Sedan gick han tillbaka in i barnrummet.

Tv:n var på och rösterna från en barnfilm hördes.

Alexandra låg på sängen. Hon hade ansiktet mot väggen.

– Jag upplevde henne som helt apatisk. Jag fick ingen kontakt med henne. Det var så hjärtskärande, det var som att hon stängt av.

I domen där Mohan Suppiah till slut dömdes till livstids fängelse framgår det att barnen troligtvis såg mycket av mordet på sin egen mamma.

Suppiah själv har medgett att de kom in i köket när Zane låg blödande på golvet. På den lilla pojkens kläder återfanns senare Zanes blod.

David vittnade i rättegången men han träffade aldrig Alexandra och hennes bror igen.

– Men jag har aldrig slutat undra hur det gick för dem sen. Hur man påverkas av att se något sådant. Hur har det gått för dessa stackars ungar?

David tror att mordet på Zane, och hans möte med barnen den kvällen, har påverkat honom både som person och polis.

– Det förstärkte känslan av att det här, mäns våld mot kvinnor, våld mot barn, är enormt viktiga brotts­områden. Vi kan bli lite för fokuserade ibland på samhälls­utvecklingen och alla skjutningar i kriminella miljöer. Men det är faktiskt 15 kvinnor som mördas varje år, nästan alltid i sitt eget hem där de borde få vara trygga. Den farligaste platsen för kvinnor är inte en mörk park utan det egna hemmet. Så kan det inte fortsätta.

^{Aftonbladet har följt Alexandra sedan hon var liten. Här är hon åtta år gammal.}

Barnen som blev kvar