Karin, 36, fick cancerbesked mitt i pandemin: ”Låter inte det knäcka mig”

Nicole Gustafsson

Den 16 februari tog Karin en bild på henne och dottern Alice på väg till skolan i Katrineholm.

Dagen efter fick Karin besked att hon har bröstcancer. Samtidigt bröt coronapandemin ut i Sverige.

– Jag är så glad över att vi tog den där bilden, säger Karin Svensson.

På vägen till Alice skola stannar Karin och tar en bild tillsammans med dottern. Det är februari och Karin har lämnat prover på bröstcentrum i Eskilstuna.

– Någonstans visste jag att jag var sjuk, även om jag inte kände mig sjuk. Men Alice var glad och jag var glad, så jag ville ta en den där bilden, säger Karin Svensson, 36.

Dagen efter fick hon ett sms från sjukhuset.

– Jag visste att antingen får jag ett friskförklarande, ett brev eller ett meddelande där de ber mig komma in med anhöriga, säger Karin och fortsätter:

– Även fast de aldrig skrev det så visste jag: Jag har cancer.

helskärm

”Jag visste redan vad de skulle säga”

Den 18 februari åker Karin till Mälarsjukhuset tillsammans med Alice, 9, och sin kusin. Tre personer från personalstyrkan kom in i väntrummet och ropade upp Karins namn.

– Det var som på film. Jag valde att gå in själv med dem. Jag visste redan vad de skulle säga, men hoppet levde ändå kvar.

Karins prover visade att hon hade cancer i bröstvävnaden på högra bröstet.

– Det var en liten lättnad att få ett besked, samtidigt som det var jättejobbigt eftersom jag är ensamstående med Alice.

Efter det gick allt väldigt snabbt. Karin fick sin operationstid redan veckan efter. Men det skulle behövas ytligare två operationer för att ta bort vävnad och lymfkörtlar. Coronapandemin hade nu kommit till Sverige.

– Min ena operation blev uppskjuten flera timmar för de behövde omorganisera sin personal. Nu ringer de varje gång jag ska dit för att kolla hur jag mår, om jag har några symtom.

helskärm

Målet: Att få ta med Alice till Spanien

Karin har genomgått tre operationer. Men hon behöver fortfarande besöka sjukhuset varann vecka för att få sina cellgiftsbehandlingar.

– Det är läskigt att behöva gå igenom provtagning och alla väntrum. Cancercentrum ligger liksom mitt i smeten, säger Karin och tänker på sitt nedsatta immunförsvar.

Trots biverkningar av cellgifterna känner Karin ändå att hon mår rätt bra. Men hon tycker det är tufft att inte kunna få jobba eller gå ut och träffa människor.

– Det har tagit hårt på mig. Jag älskar att vara ute bland folk. Samtidigt så kan ju ingen riktigt göra det nu. Det låter konstigt men jag tänker att det här kanske är en väldigt bra period att vara sjuk.

Dottern Alice har varit orolig för att mamma har tappat allt hår, att hon ska bli retad.

– Men nu har hon sett att det inte är någon som bryr sig. Och att ingen ryckt peruken av mig.

Karin beskriver sig som en person med ett starkt pannben, och hon är en positiv person. Ljusglimtarna i vardagen är att se fram emot när hon och Alice kan gå på kafé igen. Och när de kan åka och hälsa på Karins mamma som bor i Spanien.

– Det ger energi. Att tänka på när vi kan boka den där resan och bara chilla i solen tillsammans, säger Karin och tillägger:

– Det gör mig glad att tänka på – det är mitt mål.