Yvonne, 59, försökte rädda den skjutne mannen: ”Han hade puls”
Uppdaterad 2022-08-20 | Publicerad 2022-08-19
Sjuksköterskan Yvonne, 59, var och shoppade på Emporia när hon hörde skotten.
Några minuter senare försökte hon och två andra personer hjälpa den skjutne mannen.
– Han var träffad med tre skott i bröstet, men han hade puls. Jag försökte hålla luftvägarna fria, säger hon.
Yvonne har jobbat i vården i mer än 30 år. På fredagseftermiddagen var hon och en väninna på köpcentret Emporia för att shoppa.
– Vi skulle precis gå men så ville min väninna kolla på en blus på Illum så vi stannade, säger hon.
Plötsligt hörde de skotten.
– Det var tre smällar, följt av en paus och sedan två smällar till. Det var dova, distinkta smällar. Jag tyckte att det lät som om någon poppade ballonger, säger hon.
Först när personalen på Illum skrek att det var skottlossning förstod Yvonne allvaret:
– De agerade väldigt proffsigt. De öppnade nödutgångarna och förde ut oss via ett kulvertsystem. I det läget tänkte jag att det kanske var ett terrordåd.
Låg utanför Zara
Yvonne och väninnan stod utanför Emporia i några minuter. Sedan gick de in igen.
– Hon ville hämta bilen så vi gick tillbaka samma väg som vi kommit. I efterhand var det naturligtvis vansinnigt, men jag tänkte att någon skulle ha stoppat oss om de var farligt.
När kvinnorna kom tillbaka in i köpcentret hamnade de, som Yvonne uttrycker det, ”mitt i scenariot”.
– En man låg i gången, kanske 25 meter från Zara. Två poliser satt över honom och några yngre män rörde sig bredvid. Jag uppfattade det inte som att det pågick någon återupplivning så jag presenterade mig och frågade om de behövde hjälp.
Yvonne såg att mannen hade tre skott i bröstet och låg i en blodpöl.
– Han var medvetslös, men andades. En annan kille sa att han hade femoralispuls. Det är medicinsk term som betyder att man tar pulsen i ljumsken så den killen måste också ha haft någon form av utbildning.
”Han hade puls”
Yvonne kände aldrig någon rädsla.
– Jag uppfattade det som att faran var över och polisen sa att jag gärna fick hjälpa till. Jag gjorde bara det som förväntas av mig som sjuksköterska och jag var inte ensam, vi var flera stycken, säger hon.
Yvonne höll mannens andningsvägar fria.
– Men eftersom han hade puls gjorde vi inga hjärtkompressioner. När han började andas sämre gjorde en av de andra mun mot mun-metoden. Vi gjorde vårt bästa, säger Yvonne.
Efter tio minuter kom ambulanspersonalen och tog över.
– Jag frågade poliserna varför det tog så lång tid. De sa att det kanske var för att man behövde säkra byggnaden först.
Yvonne vill inte framträda med sitt efternamn och säger att hon bara gjorde sitt jobb.
– Det är surrealistiskt att hamna mitt i något så hemskt. Man vill förstås göra sitt bästa. Det är tråkigt att han inte klarade sig.
