Deras största dröm: Europa

Wolfgang Hansson

BELGRAD. Hårdsminkade serbiska schlagerhoppet Jelena Tomasevic vill hålla sig borta från politiken.

I motsats till barndomskompisen och förra årets vinnare Marija Serifovic.

Ändå säger hon:

– I mitt hjärta känner jag att Kosovo tillhör Serbien.

Jelena sitter mittemot mig i en svart skinnsoffa i det serbiska tv-husets entré. Autografjägarna har gått hem.

Smala fingrar med djupröda naglar vrider sig nervöst i knäet. Hon vill egentligen inte prata politik.

– Vad jag än säger kan det uppfattas fel. Jag är inte intresserad av politik. Tycker inte man behöver blanda ihop musik och politik. Jag vill bara sjunga och vara lycklig.

Marija Serifovic använde sin schlagerseger i Helsingfors som plattform för att värva röster åt det ultranationalistiska partiet radikalerna i presidentvalet. Ett parti vars ledare Vojislav Seselj sitter i en cell vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Jelena och hon är uppvuxna i samma stad, Kragujevac. De är goda vänner och gick i samma skola.

– Jag säger inte att Marija gör fel. Hon gör vad hon vill.

Parlamentsvalet hålls samma dag som repetitionerna för Melodifestivalen inleds. Jelena tänker inte rösta.

– Jag kan bara rösta i min hemstad och jag hinner inte åka dit.

För ett EU-inträde

Ändå står Jelena liksom alla unga inför knäckfrågan om vilken väg hennes hemland ska ta. För bara några veckor sedan öppnade EU dörren på glänt för Serbien. Både en morot och en piska för att få serberna att i tysthet acceptera att Kosovo inte längre är deras. Valet har förvandlats till en folkomröstning om EU och Kosovo.

25-åriga Jelena är för serbiskt inträde – men inte utan Kosovo.

– Det är där vi har våra rötter.

Hur splittrade och förvirrade ungdomar är märks när vi börjar prata med två killar och en tjej som står och hänger i solskenet utanför entrén till universitetet.

Vladan, 21, tänker inte rösta alls.

– Alla politiker är likadana. Oavsett hur man röstar händer inte ett skit.

Kompisen Sanja, 25, lägger sin röst på Kostunicas nationalistparti. Förra gången röstade hon med ultranationalisterna.

– De vågar stå upp mot EU:s utpressning mot Serbien.

Dushan, 21, i stubbat hår, håller på västfavoriten demokraterna.

– Serbien måste in i EU, säger han hetsigt. Det är enda sättet för oss att bli ett starkt land.

Tre helt olika val och ändå har de i princip samma grundåsikt. Alla vill se Serbien bli medlem av EU. Men bara med omstridda Kosovo. Att det är en omöjlig ekvation har ännu inte sjunkit in hos serberna.

Hatkärlek till EU

Ungdomarnas syn på Europa präglas av hatkärlek. Alla vill resa eller jobba inom EU.

– Jag har inte råd, säger Zorana, 22. Och även om jag hade det är det svårt att få visum till EU.

Reslusten dämpas också av det som alla vi talar med uppfattar som antiserbiska stämningar utomlands.

– Europa ser på oss som om vi vore krigsförbrytare allihop, säger Dushan. Det är orättvist. Vi har inte förtjänat det.

Jelena har mött samma inställning när hon den senaste tiden turnerat runt i Europa.

– Européer ser ner på oss. Jag blir så ledsen när jag möter det. Jag försöker ändra deras uppfattning med min musik.

Någon vilja att ändra inställningen genom att lämna ut de båda åtalade krigsförbrytarna Ratko Mladic och Radovan Karadzic märks inte.

Ivana är direkt emot.

– Haag har ingen trovärdighet kvar. Lämnar vi ut Mladic och Karadzic vet vi att de är dömda på förhand.

”Jag hittar inget jobb”

Efter ett årtionde av krig och nästan ett till av sanktioner är Serbiens ekonomi usel. Jelena tillhör de lyckliga som har ett arbete. Arbetslösheten ligger runt 20 procent. Ännu högre för de unga.

– Det finns ingen framtid för oss i Serbien, säger Dushan. Jag hittar inget jobb även om jag går ut högskolan med högsta betyg.

Bara de som har kontakter får jobb.

Ändå är Belgradborna privilegierade. Snittlönen ligger på knappt 5 000 kronor i månaden. På landet är den 2 000.

Familjen Maslar lever på betydligt mindre än så. Inklämda tre personer på nio kvadratmeter hittar vi dem i en sliten barack några mil söder om Belgrad. Här har de bott sedan de flydde från Kosovo år 2000. De få tillhörigheterna är staplade i plastbackar utefter väggen. En flugsmällare och två cigarettändare ligger på det smala köksbordet.

Knappt har vi presenterat oss förrän hustrun Rudmilla hötter med fingret och brister ut i en lång harang.

– Ni borde skämmas, ni svenskar, som erkände Kosovo. Hur kunde ni?

Hennes skrynkliga ansikte förvrids av bitterhet.

– Vi försöker uppfylla alla krav från Europa, men vad får vi för det? Ingenting.

Luften är tung och instängd.

Rudmilla och maken Budimir går klädda i träningsoverallsjackor. De när en dröm att nån gång kunna återvända till sitt hus i Pec i Kosovo. De inser själva att den är orealistisk, men vägrar släppa den.

De lever på en eländigt låg pension och enstaka ströjobb som städare. Budimirs axlar är hopsjunkna.

– Hoppet om ett bättre liv har vi gett upp.

En strimma av hopp

Rösta ska de ändå göra. På ultranationalistiska radikalerna.

Sonen Milorad, 17, utgör en strimma av hopp. Han pratar helst om sport, bilar och brudar. Någon dröm om att återvända till Kosovo har han inte.

– Jag önskar att mina föräldrar kunde sälja huset därnere så de slutar tänka på Kosovo.

För att få svar på frågan om vem som vinner valet besöker vi Marko Blagojevic på opinionsinstitutet Cesid. Han lyfter på locket till sin rosa askkopp innan han levererar domen.

– Inget av blocken kommer att få den majoritet som krävs för att regera på egen hand. Svåra förhandlingar väntar. Risken är att vi inte får någon ny regering utan nyval i höst.

Om detta verkar Jelena Tomasevic inte bekymra sig när vi skiljs i ett gathörn. Hon fortsätter ensam hem i Belgradnatten på sina extremhöga klackar. För henne väntar några spännande veckor och en ljus framtid.

När ska alla serber få uppleva det?

Serbien står inför ett ödesval.

Ska man bli en del av Europa eller sjunka tillbaka i drömmen om Kosovo? Befolkningen är delad i två läger.

Aftonbladets Wolfgang Hansson och Niklas Ryberg (foto) reste till Serbien för att ta pulsen på de unga.