”Jag kräver nya regler. Döp dem till Lex Anna”

Mamma Sylvia skriver själv om dottern Annas död

Hårda kritiken: ”Katastrofalt att köra henne till det sjukhuset”

Det är morgon, en dag i mitten av januari i år. Min dotter Anna står i duschen. Hon är 40 år, gravid i 31:a veckan och väntar sitt första barn. Plötsligt känner hon en stark smärta i bröstet. Hennes man ringer efter en ambulans som kör henne till  S:t Görans, ett sjukhus i Stockholm som saknar förlossningsavdelning.  Läkaren ställer diagnosen muskuloskeletal genes, det vill säga bröstsmärtor, vilket gör det till en diagnos som ofta leder till ett avfärdande. I det här fallet ledde det till att min dotter skickades hem med smärtlindrande Alvedon och en remiss för vidare undersökning två veckor senare.

Detta skedde trots att en ultraljudsundersökning visade att Annas aorta, stora kroppspulsådern, var ”breddökad”, som det står i journalen. Att aorta är utvidgad kan vara ett tecken på att den håller på att brista, en så kallad dissektion. Aortan består av flera lager vävnad. Vid dissektion går det innersta lagret sönder och blod tränger in mellan lagren av vävnad, med en inre blödning som följd. Forskningen visar på ett samband mellan graviditet och aortadissektion.

Påföljande natt när Anna låg och sov sprack hennes aorta, vilket resulterade i att hennes kropp fylldes med blod. Både Anna och hennes 31 veckor gamla foster avled sannolikt inom bara några minuter. 

Även om sjukhuset utan förlossningsavdelning hade hållit kvar Anna över natten för observation är det inte säkert att det hade ökat hennes eller barnets chans att överleva. Men den utredning som genomfördes efter händelsen visar att sjukhuset saknar resurser för att göra ett akut kejsarsnitt inom de fyra minuter, som är stipulerad tid, liksom att ta hand om ett för tidigt fött barn. Ambulanspersonalen skulle därför aldrig ha kört Anna dit. När så ändå skedde, borde sjukhuset inte ha tagit emot henne som patient, utan omdirigerat ambulansen till ett sjukhus med förlossningsavdelning. 

I Sverige är kvinnofrågor och jämställdhet ett politiskt prioriterat område och dagligt stoff i nyhetsflödet. Det är av stor vikt att de fångas upp inte bara i offentlig debatt och lagstiftning utan också i praxis. Särskilt angeläget är det inom sjukvården. Mer än var tredje kvinna dör i en hjärt-/kärl-sjukdom.

Det finns ett stort behov av mer kunskap inom diagnostik, behandling och rehabilitering för att säkerställa bästa möjliga vård för kvinnor med hjärt-kärlsjukdom. Hjärt-Lungfonden har kampanjat för kvinnors hjärtan sedan 2006. I flera av de stora studierna om hjärtsjukdom är kvinnor underrepresenterade. Pengarna som samlas in går till forskningsprojekt för att ge kvinnor en bättre anpassad diagnostik, behandling, medicinering och rehabilitering. Ändå släpar vården efter när det gäller hjärtsjukdomar bland kvinnor, vilket bland andra Hjärt-Lungfondens ambassadör, journalisten och chefredaktören Amelia Adamo, lyft fram. 

Med rätt rutiner hade såväl Anna som barnet kunnat leva idag. Breddökningen upptäcktes cirka 20 timmar innan kroppspulsådern sprack fullständigt. Tid fanns således att vidta åtgärder. Att Anna skickades hem med uppmaningen att ta Alvedon är en grav feldiagnos som kan förklaras med läkarens inkompetens. Emellertid, det finns också ett annat perspektiv. Om en gravid kvinna har bröstsmärtor, så föreligger ett val. Ska hon skickas till en hjärtavdelning eller till en förlossningsklinik? Rimligen måste också fostret i kvinnans mage i varje ögonblick befinna sig i fokus för sjukvårdens personal. På en förlossningsklinik hamnar graviditeten aldrig i skymundan. Eftersom det finns ett samband mellan graviditet och aortadissektion, är det också troligare att detta är känt på en förlossningsklinik än på en hjärtavdelning.  

Gravida kvinnor ska, oavsett diagnos, som huvudregel alltid vårdas på sjukhus med resurser att akut förlösa och vårda nyfödda, såväl för tidigt födda som födslar som gått tiden ut. Detta låter kanske som en självklarhet. I Stockholm är det inte så.

Min dotter Anna är för alltid borta. Vårt barnbarn John fick aldrig någon chans till ett liv. Svärsonen förlorade hustru och barn. Hela vår familj lever vidare med en stark känsla av att sjukvården i flera avseenden inte levde upp till våra förväntningar. Om rätt beslut hade fattats skulle utgången kunnat bli en annan än en fullständig katastrof. Jag kräver att sjukvården antar regler som säkerställer att det som hände Anna och John inte inträffar på nytt. Döp reglerna till Lex Anna.

Sylvia Söderberg

Vad är lex Maria – och hur fungerar det?